Krönika

Småskuret i krönikefabriken

Gör för guds skull aldrig orätt mot en krönikör.

Har Jan Guillou varit dryg och teaterviskat till publiken under ett litteratursamtal på Bokmässan att han inte gillar »sådana där«, med adress till sin unga kvinnliga kollega i monterpanelen? Ungefär så, som en »mental metoo«, beskriver författaren Agnes Lidbeck sitt panelsamtal med Guillou i en krönika i DN den 12 oktober.
Eller var det egentligen så att hela samtalet havererade, som samtal gör ibland, vare sig det beror på personkemi eller en allmänt dålig dag? Jan Guillou bemötte kritiken i en krönika i DN den 16 oktober med att ifrågasätta den förlöjligande tonen och låta sårad över att bli offentligt uthängd för ett gemensamt misslyckande.

Oavsett vem som har rätt: Ett montersamtal med 15 lyssnande (enligt Guillou) på Bokmässan i Göteborg. Så litet att det inte ens är med i seminarieprogrammet. Det är bara ett av alla symtom på vårt krönikevälde, där all rättvisa, alla oförrätter, all förändring skipas, ältas och skapas i spalterna. Kvällstidningarna har uppskattningsvis tillsammans ett 80-tal fasta krönikörer. Därtill de stora morgontidningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, lokalpress, veckotidningar, facktidningar, branschpress. Alla ska skriva en ny text varannan vecka, eller till och med flera gånger i veckan, alltmedan mediehusens klickstatistik – basen för mediernas ekonomi – vilar tungt på deras axlar.

Joakim Carlson, kommunikatör på Statens historiska museer, vittnade i ett debattinlägg i DN den 17 oktober om hur myndigheten i sina facebookinlägg känner sig pressad att antingen starta bråk eller vara putslustig för att få folk att klicka och dela. Myndigheten har nämligen ett folkbildande uppdrag och ett mål att nå hela Sverige. Banaliteten och meningslösheten i det hela fick honom i veckan att ta beslutet att stänga ner myndighetens Facebookflöde.

Åsiktsproduktionen har nått kapitalismens yttersta avart: en oreglerad storskalighet. Det verkar vara en fri marknad men inbyggt finns en strävan mot motsatsen – monopol. I det här fallet är det den lättillgängliga informationen som monopoliseras, den som marknaden, med sina ständiga klick, sorterar fram åt oss. Bråket som Lidbeck startade var i alla fall originellt på så vis att det utgick från det självupplevda.

Jag var tyvärr inte i ABF:s monter för att bevittna denna omvittnat misslyckade panel så jag ringer den tredje personen i montern, ABF:s moderator Peter Gustavsson. Han bekräftar att debatten var både ansträngd och obekväm. Som han ser det fanns det ett ögonblick när Jan Guillou lät bli att svara på det Agnes Lidbeck sagt och i stället vände sig till publiken och kommenterade hennes typ, en sån där litteraturvetare från Lund.

Det gör mig väldigt nyfiken på vad jag missat genom att i stället studera i Stockholm. Att döma av den enda termin som jag studerat i Lund så kan jag ha missat en hel del. Finska var inget stort ämne i Skånetrakten och studentgruppen krympte vecka för vecka tills jag de sista veckorna faktiskt fick privatlektioner av den extremt lärda språkforskaren Pentti Soutkari som dessutom gjorde mig fullständigt starstruck genom att vara pappa till poeten Martti Soutkari, en gång medlem i den beryktade poetgruppen Malmöligan. En sällsynt lyx.

Men det var kanske inte det Jan Guillou syftade på. Kanske syftade han inte ens specifikt på Lund utan på litteraturvetare över huvud taget.

Eller så skrev han bara veckans krönika.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera