Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Staten trattmatar oss med rätt normer

Så blir vänsterns överideologiermotor för konservatismen.

I början av 90-talet förutspådde jag, i en liten kulturtidskrift, konservatismens återkomst som »nyliberalismens städgumma«. Ett söndertrasat samhälle manar ju inte borgerligheten till sociala reformer utan samling kring värderingar.

Det var rätt men fel. Jag trodde exempelvis att Kristdemokraterna var »the choosen one«. Föga anade jag uppståndelsen av en ny vänster, som skulle hajpa ett parti som SD, även för övergivna LO- väljare.

Nykonservatismen förklaras av att nyliberala utopister plötsligt fattade att staten garanterar individens frihet. Vem skulle annars göra jobbet; klanen, mc-klubben eller grannar i samverkan? Och både borgar- och sossekonservatismen responderar så klart på social oro och välfärdens vikande kapacitet visavi asylpolitik.

Men konservatismens revival som värderingsrevolt riktas mot ett liberalt, men samtidigt auktoritärt, samhällsprojekt: Det statsindustriella komplexet för folkfostran, vars normkritiska mångfalds-mission blivit en självklar del av både offentlig och privat verksamhet.

Som jag tidigare skrivit, har ett nytt Saltjöbadskontrakt, en ny historisk kompromiss växt fram. Näringslivet sköter ekonomin och vänstern anförtros (för att parafrasera Lars Gustafsson) värderingsformuleringsprivilegiet: Att dana en ny människa med rätt språkbruk och attityd till allt från runda kondisbitar och könspronomen till vår fornhistoria – medan samhällets verkliga problem verkar alltmer fastcementerade.

När staten så börjar syssla med ideologiproduktion; bekostar organisationer, entreprenörer och akademiker för att trattmata vuxna människor, som djur i gåsleverindustrin, med rätt normer, så riskerar, med ett aktuellt fall, även de mest mens-medvetna att per automatik revoltera mot t-banekonst och certifiering.

Men då politikerna blev samhällsbevarare fanns liksom inget annat att reformera än människors värderingar och moral. Och stridslarmet från det nya politiska slagfältet väckte till slut upp den slumrande konservatismen som enda motståndsmöjlighet.

Men inte bara jag spådde fel. Vindflöjelpartiet Kristdemokraterna övergav på 90-talet imagen som etikens och moralens enda eviga företrädare, för att i stället opinionsspekulera i tidsenlig liberalism. Och varför inte vänsterblocket blev den naturliga motkraft jag tog för given, summeras av tidningen Flammans missförstånd när sajten Politism lades till vila: »LO och Kommunal har fått extremt mycket opinionsbildning till egen favör för pengarna.«

Den nya vänsterns särskilda bidrag till LO, och oss andra – antirasism, feminism och hbtq – förpackades dock i de akademiska begreppen; strukturell rasism och patriarkatet. Gärna jämlikhet, men först en rejäl postkolonial intersektionell identitetspolitisk diskursanalys. Så att även LO-kollektivet fattar att de i dag måste delas upp i oändliga »Vi mot Dom«-konstruktioner – vita mot rasifierade, män mot kvinnor, cispersoner mot resten. Och att många av dem egentligen är privilegierade förtryckare, till skillnad från exempelvis den politiska kultur- och kaderkast som de försörjer, just för att upplysas om att de egentligen är privilegierade förtryckare.

Vi har alltså påprackats en ideologi där något brett inkluderande »Vi« aldrig någonsin kan uppstå än via hot och opportunism, och därför är antirasismen–feminismen per definition omöjlig som ny folkrörelse.

Den nya överideologin mobiliserar inga massor. I stället funkar den som motor för en konservativ motreaktion som löper över hela det politiska fältet, och slungar även socialdemokrater högerut i brist på ett »Vi« och politiska alternativ.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera