Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Världen består av besvikna taxichaufförer

Allt har sitt läte. Även en politisk gemenskap på väg att lösas upp. Och då skänker undergången mening.

Allt har sitt läte. Även en politisk gemenskap på väg att lösas upp. Och då skänker undergången mening. 

När Guy Crouchback stänger ner sitt lilla italienska slott, för att åka hem till England och göra sitt i det kommande kriget mot Hitler, kör den lokala taxichauffören honom. Det råkar också vara den lokala svartskjortan.

Det blir inget krig, säger fascisten. Mussolini kommer inte att tillåta det. »Historien är en levande kraft«, mässar chauffören och talar om behovet av en »uppgörelse«, nu när vissa stater blivit gamla, svaga och alltför rika. Men inget krig.

Evelyn Waugh publicerade sin romantrilogi »Ärans svärd« som en eftertanke till andra världskriget, med början 1952. Det är en rätt udda historia i sin tid. Den hyllar inte den heroiska kampen mot Hitler, britternas allt ensammare hjältemod fram till vändpunkten, inte Dunkirk, eller D-dagen, eller el-Alamein. Den strid som tar störst plats i Guy Crouchbacks krig är förlusten av Kreta 1941, då över 12 000 brittiska samväldessoldater tillfångatogs, drygt 3 500 dödades och den grekiska civilbefolkningen straffades med massavrättningar. Kaos och absurditeter dominerar.

Guy Crouchback är ingen äventyrslysten person, snarare en stukad ensamvarg, hårt drabbad av spleen. Det som motiverar honom att alls söka sig till armén, som inte har efterfrågat hans tjänster, är Molotov-Ribbentrop-pakten. Den gjorde plötsligt allt som varit suddigt, klart: »Fienden var, till sist, uppenbar, gigantisk och förhatlig, utan någon förklädnad. Det var den moderna tiden i vapen.«

Lika plötsligt blir därför hela kriget meningslöst för Crouchback igen, en månad efter evakueringen av Kreta. När Nazityskland anfaller Sovjet och Stalin, av nödtvång, blir en allierad, finns ingen sida verkligt värd att kämpa för.

Vår taxichaufför på Korfu – ni får ursäkta ett så genant och utslitet kolumnistgrepp – är inte svartskjorta, men han har förståelse för den grekiska militärjuntan mellan 1967 och 1974. Hade den inte klivit in hade vi fått ett evigt inbördeskrig, säger han. Tyskarnas framfart i Grekland under andra världskriget är nog överdriven, fyller han i. Han är visserligen gift med en tyska, kanske en aning partisk, men vinnarna skriver historien.

Överallt ligger det högar av ohämtade sopor. Det är en kombination av strejk och oförmåga att teckna entreprenadkontrakt:

– Alla är korrupta. De lovar allt, gör inget och stoppar pengarna i egna fickor.

Hur ser framtiden ut? Han skakar på huvudet och himlar med ögonen. Vem vet? Problemet med det här landet, säger han, är att folk fortfarande tar vänstern och kommunismen på allvar. Överallt annars – och han försäkrar att han rest mycket i Europa – skrattar folk åt idén om en vänsterregering, men inte i Grekland. Den sittande regeringen ger han inte mycket för. Inte för att han har något emot homosexuella, transpersoner eller andra minoriteter, men vad är det för nytta med en regering som bara provocerar större delen av sitt folk, utan att kunna ta itu med de verkliga problemen?

Och grekerna själva?

Det är vetenskapligt bevisat, förklarar han, att 15 minuters negativa nyheter påverkar den som tar del av dem i tre dagar. Och grekerna får hela tiden höra hur synd det är om dem. Och skolan har de dragit ner på, så nu fylls samhället av fler och fler halvbildade.

Bilen passerar ett litet grekiskt-ortodoxt kapell. Han gör korstecknet, utan att tappa fart i monologen.

Ungefär så här låter det väl när en politisk gemenskap faller samman. Chauffören skulle antagligen inte protestera om militären tog makten igen. Det får mig att tänka på Guy Crouchback av två skäl.

Dels därför att hans svartskjortechaufför har rätt i att historien inte tagit slut, även om övertygelsen att den har en förutbestämd riktning mest framstår som ett religionssubstitut.

Dels därför att hans starka önskan om något att tro på och strida för, är allmän. Skepsis, tvivel och distans kräver modet att leva med sin egen obetydlighet. Brinnande övertygelser, glasklara konfliktlinjer och undergångsvisioner skänker mening och ett stärkt jag. Det är det som gör att till och med offentlighetens grindvakter nu dagligen skriver om apokalyps, ondska och förräderi, i jakt på sin egen betydelsefullhet.

Men världen består snarare av besvikna taxichaufförer, än av hornprydda demoner. Det är det som gör saken så svår.

Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs Johan Hakelius blogg  här. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera