Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Gullan Bornemark är tillbaka

...och hon vet hur barnen lär sig mer.

Det var en hög, smärt och elegant 78-årig dam som i lång tajt klänning och med bestämda steg klev in från februarikylan, gick genom aulan och satte sig vid flygeln. Händerna flög över tangenterna och trots att det var barnvisor hon spelade fick hon de tonåriga ele­verna att sjunga med.

Det visade sig bli Alice Tegnérs allra sista framträdande. Hon avled bara några månader efter sin överraskande konsert på en vanlig skola i Härnösand. Det var som att hon först ville lämna över sin stafettpinne.

Gullan Bornemark, som 15 år gammal var en av eleverna på skolan, berättade i sitt sommarprogram i fjol, 75 år senare, hur det »alldeles säkert varit avgörande för mina kommande vägval i livet«. Inspirerad av Maria Montessoris nya kunskap om att barn lär sig av att leka startade hon 1952 Blåklockans musiklek för barn, den första verksamheten i sitt slag.

Det visade sig direkt att det lönar sig att sitta och plonka med barnen, allt behöver inte vara ett övande med skalor på högsta nivå. Det är någonting i glädjen i att göra tillsammans och i känslan av att kunna, som gör att barnen snabbt deltar och lär sig. Följden blev en lång rad barnlåtar, 376 stycken, där »Sudda sudda« till och med gav en guldskiva. En livslång gärning som i dag, fredag den 9 november, ger Gullan Bornemark Musikförläggarna hederspris. Och nyligen kom ett helt nytt Gullanalbum, »Mina egna favoriter«, inspelat med barnbarnen. »Glad fanfar i Ess dur«, säger Gullan Bornemark själv.

Det är värt att tänka på i dessa tider när allt är effektivt och det pratas om elitsatsningar i en skola som ska lära ut matematik i långa rader och inte hålla på och blaja med hyvling av träbåtar. Jag var som många andra teoretiskt lagda personer en mycket motvillig slöjdstudent i grundskolan, som tvingades virka på den obligatoriska babyhättan i två år innan min syster förbarmade sig och virkade klart den. Genom åren lyckades jag trots det ta till mig en del teori om metoder, materialkunskap och kulturhistoria. Och kors i taket: jag har lappat byxor, trätt symaskiner, valt mellan rak söm och sicksack med viss säkerhet sedan dess; fogat ihop träbitar med både lim och spik, och haft vett att sandpappra innan jag målar. Rimligen har den halva av min klass som gick in för slöjden med engagemang lärt sig ännu mer.

På gymnasiet var jag lika motvillig under skrivmaskinslektionerna. Det var så gammaldags att skriva maskin, i en skola som var en av de första att ha dataprogrammering på schemat. Vi var ju framtiden, det sa alla lärare till oss ekonomistudenter, och vi hade inte för avsikt att bli sekreterare. Ingen av oss unga, moderna människor förstod att just datoriseringen skulle göra så att vi alla fick enorm nytta av den maskinskrivningsteknik som lärdes ut under några påtvingade timmar med händerna gömda under en duk. Åh, alla mina kolleger genom åren som slår sönder tangentbord med bestämda pekfingrar och stannar tvärt varje gång de hämtar information från ett dokument. De kan ju inte skriva utan att hela tiden titta på tangentbordet.

Förnumstighet: man vet aldrig vad livet kommer att begära av en.

Gullan Bornemark vet att barn lär genom lek. Det gör också kloka lärare som bygger in lärande i idrott, bild och slöjd. Den tredimensionella världen har trots allt en del att lära den matematikstudent som lyfter blicken från boken när hen räknar på kubik. Och därför får svenska barn fortfarande sitt trafikvett av »Herr Gårman« på svenska förskolor och lär sig att räkna till »Nitti titti«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera