Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Aktuellt / Inrikes

»M och KD uppträder som nyttiga idioter«

Släpp prestigen och kompromissa. Alliansen är nu ett hinder för en regering. Det säger Anders Ljunggren som var nyckelperson när C samarbetade med S-regeringen 1995–98.

Han kallades Centerpartiets »grå eminens«. Under 15 år i utrikesdepartementets tjänst har han avstått från politiska uttalanden. Nu pratar han för första gången.

– I den situation vi har krävs det uppgörelser över blockgränsen. Men jag befarar att vi får en svag regering nästan oavsett hur lösningen kommer att se ut, säger Anders Ljunggren.

Han gick med i ungdomsförbundet Cuf när Gunnar Hedlund var partiledare. Och påminner om vad Hedlund alltid svarade om möjliga regeringar: »Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten.«

Säg inget före valet som du inte kan hålla därefter.

– Annie Lööf har så hårt bundit sig vid att inte gå in i en Löfvenledd regering. Och att C aldrig ska ingå i en regering som kommer till med SD-stöd. Men Alliansen är starkt försvagad, det fyra partierna kan inte styra. Man måste samverka med andra.

Han var ordförande i Cuf mellan 1976 och 1981 och statssekreterare åt miljöministern och partiledaren Olof Johansson 1991–94. När C inledde ett samarbete med S om den ekonomiska politiken 1995 var han Centerns sambandsperson i finansdepartementet.

– Den ekonomiska krisen i början av 90-talet legitimerade samverkan. Uppgiften var att få ner räntorna och statsskulden. När den var slutförd upphörde samarbetet.

S och dåvarande Bondeförbundet gjorde en krisuppgörelse 1933, partiet satt i samlingsregering under andra världskriget och i koalitionsregering med S 1951–57 efter Koreakrisen, påminner han.


Nu är krisen än
så länge politisk, men det saknas inte hotfulla inslag, menar Anders Ljunggren.

– Vi behöver en handlingskraftig regering som kan ta sig an klimatkrisen. Vi har ett krackelerande EU-samarbete där det behövs en bred överenskommelse om Sveriges roll. Och den liberala demokratin och välfärdsstaten är på många sätt under attack.

Att fyra partier gick samman i Alliansen inför valet 2006 var logiskt.

– Då kunde man få en majoritetsregering som kunde styra Sverige. Men den rationella grunden för Alliansen är borta. Och Alliansen är fylld av interna spänningar.

Samarbete mellan blocken kräver förtroende över gränsen. Vilket inte verkar givet mellan Löfven och Lööf.

– Ja, det krävs att man litar på varandra. Det förtroendet fanns mellan Ingvar Carlsson och sedan Göran Persson och Olof Johansson. Det är inte lätt, finns inte förtroendet måste man få till det snabbt i samarbetet.

Svårigheterna mötte han själv när han försökte få en blocköverskridande enighet om migrationspolitiken våren 2015.

– Det är enda gången jag har lagt mig i politiken under 15 år. Jag hade samtal med ledande företrädare i tre Allianspartier och S, alla sa att det behövdes en överenskommelse under våren 2015. Men låsningarna gjorde det möjligt först när det blev akut nödvändigt i november 2015.


I regeringspusslet är Centerpartiet
en avgörande bit.

– En S+M-regering är enda alternativet utan C-medverkan, men det håller jag för osannolikt. Alla andra alternativ förutsätter Centerpartiets aktiva eller passiva stöd.

Fast en mittenregering med C+L är också osannolik:

– Ett regeringsförslag måste finnas med i slutvoteringen i riksdagen. Annars ska man inte sätta sig i en regering.

Samtidigt tycker han att hans parti utvecklats i en för marknadsliberal riktning.

– Det skedde under Maud [Olofsson]. Många inom partiet lever i föreställningen om att vi förlorade på samarbetet med S, men det är en myt. Men Lennart Daléus, som blev partiledare sommaren 1998, försvarade inte samarbetet.

Centerns förändring har också skett i sakfrågorna. När samarbete har diskuterats har till exempel olika inställning till arbetsrätten väckt oro i S-leden.

– Att hävda central, statlig lagstiftning om arbetsrätten är ett steg i helt motsatt riktning mot vad C står för.

– Jämlikhets- och fördelningsfrågorna har fått en alltmer undanskymd roll. Ökade klyftor i USA och Storbritannien har skapat grunden för Trump och brexit. Liberaler måste inse att växande klyftor är ett hot mot demokratin.


I dag centreras mycket
av politiken i hur partierna ska förhålla sig till SD. Men Jimmie Åkessons parti underskattas, menar Anders Ljunggren.

– De är inte populister, de har den kanske starkaste ideologiska grunden av partierna i dag, med en nationalistisk och antiliberal ideologi. Om den är konservativ kan ifrågasättas, men de pratar om ett nytt konservativt block där de ingår. De har en medveten strävan att göra slut på den liberalkonservativa eran i Moderaterna.

– Där uppträder både M och KD som nyttiga idioter och inser inte vad SD håller på med, att de vill skapa ett högerblock med M och KD.

Anders Ljunggren är nordist, han har lett Föreningen Norden, varit ambassadör i Reykjavik och Tallinn och andreman på ambassaden i Finland. Han tycker att Sverige har mycket att lära av Norden.

– I Finland har M:s motsvarighet suttit i regering ihop med Vänsterförbundet. Island leds av en statsminister från vänstern och högern har finansministerposten. Regeringssamverkan är inte detsamma som ideologisk samverkan. Man har olika utgångspunkter, men gör kompromisser. Men i Sverige tolkas kompromisser som en svaghet. Det borde vara en styrka, säger Anders Ljunggren.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera