Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Politikerna duckar för det som borde vara problemet

Regeringsbildningen är en uppvisning i arrogans.

Den här regeringsbildningen handlar om fel saker.

Sakpolitiken är bortglömd. Det är tråkigt, men oundvikligt. Regeringsbildningen cirklar kring djupare frågor än de om beskattning, arbetsrätt och antalet poliser. Sådant som vilka vi är, vilka vi kan stå ut med att vara, eller vara tillsammans med.

Men även om man accepterar det handlar ­regeringsbildningen om helt fel saker. Elefanten dominerar rummet, men elefanten är utfrusen.

Det talas fortfarande inom det politiska etablissemanget om den häpnad som följde på brexitomröstningen. Sedan kom Trumps valvinst och förvåningen växte till förskräckelse.

Hur kunde det ske?

Det var en välmotiverad fråga, för när de som styr samhället inte förstår vad som sker har vi problem. Frågan ställdes överallt, men den blev snart retorisk. Den var inte uttryck för något verkligt intresse, än mindre nyfikenhet. Förklaringen var färdig redan innan överraskningarna kom: det finns efterblivna grupper i samhället, förlorare, som är demokratiskt opålitliga.

Få försökte borra djupare i sin egen häpenhet.

Här började den låsning som gör regeringsbildningen så svår. Det fanns egentligen inget intresse av att reda ut varför opinionsyttring efter opinionsyttring slog ner i samhällstoppen som blixtar från åtminstone halvklar himmel. Nästan ingen i toppen ställde frågan »vad är det vi inte förstår?«. I stället, svarade de om och om igen på frågan »vad är det de inte förstått?«.

Statsvetaren och nationalekonomen Francis Fukuyama, som för snart 30 år sedan gjorde sig ett namn med sin missförstådda tes om historiens slut, har kommit med en ny, ovanligt nätt volym. Den heter »Identity« och försöker på mindre än 200 sidor bena ut vad identitetspolitik egentligen handlar om. Han lyckas sådär. Men i det resonemang han för finns mycket att hämta, om man vill begripa varför regeringsbildningen inte ens närmat sig huvudproblemet.

Polariseringen i samhället, menar Fukuyama, har att göra med värdighet, eller snarare med en känsla av bristande värdighet. Demokratin innebar att alla erkändes värdighet, inte bara en liten samhällselit. Det var en vinst för både slavar och herrar, för värdighet bygger på andras erkännande och att få erkännande av en slav är inte värt särskilt mycket för en herre. Att bli erkänd av en annan person med värdighet är däremot värdefullt.

Ur det här resonemanget kan man dra alla möjliga idéer. Men för regeringsbildningen räcker det med att förstå att begrepp som värdighet och erkännande är de centrala.

Det ställs ibland en annan retorisk fråga: Varför lägga så stor vikt vid den minoritet som röstade på Sverigedemokraterna? Det är en dum fråga. Att 1,1 miljoner väljare röstade på Sverigedemokraterna låser hela den här regeringsbildningen. Hade de röstat på något annat skulle vi haft en regering för länge sedan. Det är därför det är så sorgesamt att så få verkligen vill förstå vad som skett.

Man har försökt att förklara framgångarna för brexit, Trump och SD med ekonomi och utbildning. Med Fukuyamas hjälp kan man ana att det egentligen handlar om värdighet. Det här är personer som inte längre känner sig erkända av samhällets topp. Det samvarierar i viss mån med dålig ekonomi och låg utbildning, men just på det sättet att fattiga och outbildade inte längre erkänns värdighet av samhälls­toppen. De känner sig osynliga. De anar att den värdighet som blev allas i och med demokratiseringen, är på väg att dras in till samhällstoppen igen. De upplever förakt och arrogans och får uttryckligen höra, gång på gång, att samhällstoppen inte sätter något värde på deras erkännande.

Det här är skälet till att den strategi som låser regeringsbildningen – att frysa ut Sverigedemokraterna så länge det finns 51 procent som inte röstat på dem – är så ogenomtänkt, så riskabel och så oansvarig. Det är en strategi som leder till att de som med viss rätt känner sig uträknade, får bekräftat att de varken är värda erkännande eller kan ge erkännande som är något värt. Deras värdighet är indragen.

Regeringsbildningen borde handla om samhällstoppens ansvar för att återföra de utskuffade till politiken. I stället är den en uppvisning i just den arrogans, det förakt och ointresse som skapat den situation vi befinner oss i.

Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs Johan Hakelius blogg  här. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera