Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Det blev folk av oss med

Barn utan nässkinn klarar sig dåligt. Sudden death. Smaka på det uttrycket.

Så kallades det när min barndoms fotbollsturneringar avgjordes på övertid. Det lag som satte första målet vann och matchen var slut. Ett felpass, ett misstag och allt var över. Sudden death. Plötslig död.

Motståndarna jublade, vi slängde oss på marken och grät och rasade. Andra gånger var det vi som firade, i vild segertriumf. Vi älskade det; tävlandet, kampen.

1996 ändrades uttrycket till golden goal. I dagens Sverige är resultaträknande i seriespel i fotbollen förbjudet till och med 12 års ålder. Det ska leda till mindre tävlingshets och lugnare vuxna vid sidlinjen. Både som spelare och tränare har förvisso även jag fått min beskärda del av vuxna som mist all känsla för vad barns idrott ska handla om. Det innebär inte att jag tycker att det är rätt att ta bort tävlingsmomentet. Vi tävlade och mådde bra ändå som barn. Kanske mådde vi rent av bra av att tävla.

Jag har i hela mitt yrkesliv haft nytta av att jag alltid varit lika tävlingsinriktad som männen, tack vare det jag lärde mig i sporten som liten flicka.

Ett större perspektiv är naturligtvis vad det gör med oss som folk och land att leva så verklighetsfrånvänt när andra inte gör det. Frågan kommer som ett årligt julkort med debatten kring luciafirandet.

En förskola var senast att ta på dumstruten, förlåt stjärngosse-mössan, när man förbjöd föräldrar på luciafirandet av diskrimineringsskäl.

Alla har inte råd med lusselinnen, alla föräldrar kan inte närvara, alla barn vågar inte uppträda, alla firar inte lucia på grund av sitt ursprung. Några av de argument som brukar höras.

Att försvara luciafirande och andra traditioner är förstås lika småborgerligt som töntigt i de kretsar där man kan kosta på sig att le överseende åt pöbelns svenniga inskränkthet. Men den till synes triviala debatten bottnar i de större frågorna: Kan livet alltid vara rättvist för alla, vad är rättvisa och hur klarar sig en bomullsinlindad befolkning mot en obeveklig omvärld?

Om vi stannar i det lilla först: Är det rättvist att fyrtio familjer inte får fira med sina barn för att en inte kan?

Nej.

Men scenskräcken då? Kraven!

Vänd på det: Alla de barn som älskar att sjunga och showa inför folk, är inte deras känslor också viktiga? Varför ska de behöva bli besvikna när ribban alltid läggs efter dem som inte vill?

Hur växer våra barn upp om förskola och skola gör det lätt för sig och väljer bort alla tänkbara konfliktområden? I stället för att ägna sig åt sin huvuduppgift: att förbereda barnen för livet och verkligheten.

Allt var sannerligen inte bättre förr men det blev folk av oss fastän alla i klassen inte fick vara lucia utan det alltid blev snygga Camilla P. Trots att vi spelade med sudden death, åt kalaspuffar till frukost, cyklade utan hjälm och köpte chokladcigaretter i kiosken.

Mycket var åt helsike men vi fick ärr på knäna och skinn på näsan. Ibland gjorde det ont att förlora eller att inte bli vald först, men vi lärde oss livets spelregler.

I ett Sverige där vårt lands ledare ännu tre månader efter valet inte lyckats bilda regering är det tydligt hur farlig brist på verklighetsförankring kan vara.

Alla vill vara lucia men ingen vill acceptera valresultatet och se väljarna i ögonen.

Och där ute skuggorna ruva.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera