Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Dödens fält i Lützen

Nietzsche intresserar få i hembygden. Idolen heter Gustav II Adolf.

Motorvägen A9 drar från Berlin till München. Det är enformig körning. Men strax sydväst om Leipzig blir det bättre, nästan sprittande. Där kör man nämligen plötsligt genom dödens eget landskap. Jag skriver bara själva förnamnet: Lützen.

Utspridda i Lützen vilar de många liken efter Gustav II Adolfs krigföring. Och en bit bort finns orten Grossgörschen. Där stupade tiotusentals franska, preussiska och ryska soldater 1813. På tyska kallas slaget ofta för Schlacht von Grossgörschen. På samma språk kallas det också, förvirrande nog, för Slaget vid Lützen.

Några kilometer från Lützen finns den lilla byn Röcken, med knappt 200 invånare. En fullkomligt ointressant liten östtysk håla, med kyrka och ankdamm och gammalt skolhus och protestantisk prästgård. Ointressant, ja, om det då inte vore för filosofen Friedrich Nietzsche. Han föddes här. Han ligger också död i Röcken.

Så hade han inte alls tänkt det själv.

Nietzsche levde sitt liv på ett stort antal platser och ville bli begravd i Sils Maria i Schweiz. Det ville hans syster Elisabeth inte höra talas om. Alla har inte en syster som Elisabeth Förster-Nietsche. Hon tog kommandot, inte bara över broderns skriftliga och intellektuella kvarlåtenskap, utan också över hans sista vilja.

Syskonen Nietzsche ligger nu döda intill prästgården i Röcken tillsammans med far och mor och lille bror, under stora tunga slipade porfyrblock.

Där står ingraverat, med jättelika bokstäver:

Friedrich Nietzsche

15 October 1844

25 August 1900

I ett gammalt stall i anslutning till prästgården finns ett litet Nietzsche-museum. Hit söker sig numera forskare från hela världen. Men i Lützen bryr sig invånarna inte mycket om ateisten Nietzsche, inser jag snabbt. Här heter hjälten och referenspunkten fortfarande Gustav II Adolf. Folklig och fryntlig och sant protestantisk, verkar det som, åtminstone i folkmun.

För ett tag sedan hotades hela Röcken och prästgården och familjen Nietzsches grav av eliminering, av utrotning, av uppgrävning. Det berodde inte på den i öst grasserande ljusröda ateismen. Det berodde på det svarta kolet under Röcken.

Den lilla östtyska byn hotades alltså av industrikommersiella intressen. Bolaget som ville ta kol på Röcken är inget litet bolag. Kolet det gräver fram värmer och elektrifierar i princip hela regionen kring Halle och Leipzig.

Men kol har, liksom olja, en tendens att sina. Därför görs ständigt nya provborrningar. Också i delstaten Sachsen-Anhalt. Och resultaten just kring Röcken var mycket lovande, för att inte säga alldeles strålande.

Den stora kolfirman hade tidigare visat prov på stor beslutsamhet och effektivitet. Lokala problem och motstånd finns till för att övervinnas. På hösten 2007 flyttades exempelvis hela Emmauskyrkan med grund och allt från Heuersdorf till Borna, närmare 10 kilometer bort. Kyrkan, från 1200-talet, stod placerad på en generös kolådra. Vad som i övrigt fanns kvar av Heuersdorf försvann i grävmaskiners gap. Hundratals människor fick nya hemorter, nya hembyar.

Så i Heuersdorf. Men i Röcken ledde de lokala protesterna till att planerna ändrades. Vilket inte alls är någon självklarhet, åtminstone inte i en region som sedan 1990 förlorat oändliga mängder arbetsplatser och människor i en kraftig flyttrörelse västerut och söderut.

De ändrade planerna berodde nu inte på den lokale folkhjälten eller martyren Gustav II Adolf. De ändrade planerna berodde på ateisten Friedrich Nietzsche och hans familjegrav. Nietzsche får nu alltså i evighet fortsätta att ligga död på tre meters djup, ovanpå tre ofantligt djupa kolådror, vilka alla, enligt provborrningarna, kan nå närmare 130 meter ner i marken.

Nils Erik Forsgård är chef för tankesmedjan Magma. Läs hans krönikor här.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera