Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Frankrikes svikna klass protesterar

Gula västarna ger en vink om vad världen står inför om klimatåtgärder inte paras med rättvisa.

Det är birollsinnehavare i en tv-film som nu reser sig mot stjärnskådisarna i en internationell storfilm. Så beskriver den franske författaren Alexandre Jardin klyftan mellan den regerande eliten i Paris, med president Macron i spetsen, och befolkningen i förorter och på mindre orter ute i landet .

Att den franska regeringens beslut att höja bränsleskatten skulle stöta på motstånd är inget oväntat. Det är motståndets art som överraskar. Den gamla hederliga klasskampen har klätt upp sig i gul väst.

Gult är ingen färg som fransmännen är vana vid. Det här folkliga upproret följer inte de mönster som sådana brukar följa i Frankrike. Bakom demonstrationer brukar stå ett fackförbund, en politisk organisation eller studenter. Det här är helt enkelt för folkligt.

Inte ens de franska intellektuella som brukar ila till stöd för folkliga uppror deltar.

I stället är det arbetarförfattarna som träder fram. Édouard Louis – som i sin senaste bok »Qui a tué mon père« (Vem har dödat min pappa) kritiserar den franska ekonomiska politik som bröt ner hans pappa, en arbetare i de norra industriområdena – konstaterar att i elitens ögon så revolterar inte folket, utan de »morrar« som djur. Andra ord han lyfter fram ur omdömena om de Gula västarna är »oansvariga, barbarer, galningar, bondlurkar«. Dumskallarna som inte förstår att det är nödvändigt med klimatpolitiska åtgärder för att minska utsläpp från fossila bränslen.

»Det extrema våldet och klassföraktet som riktas mot den här rörelsen paralyserar mig för att jag känner mig, på något sätt, personligen träffad«, skriver Edouard Louis på Twitter.

Men upproret i Frankrike handlar inte i första hand om en höjd bensinskatt. Flera demonstranter har uttryckt en förståelse för att klimatkrisen måste bemötas med krafttag. Det är arrogansen från politiskt håll, den totala bristen på förståelse för de mest utsattas situation, som har tänt gnistan. Valet av just bensinskatten ses som symtomatiskt, en åtgärd som slår mer mot landsortsbor än mot storstadsbor, mot yrkestrafikanter, mot långpendlare. Och detta helt utan en tanke på kompensationer.

Att Macron sent omsider erbjuder ganska långtgående kompensation, till exempel i form av höjd minimilön, har hittills inte lyckats släcka den vrede som av oaktsamhet tänts.

»Jag minns fortfarande hur mina föräldrar brukade säga: ›Före 1936 och Front Populaire, så räknades inte arbetarna.‹ I dag är det en stor del av befolkningen, inom alla yrkesgrupper, som känner likadant. Med rätta«, skriver författaren Annie Ernaux i tidningen Libération och jämför Élyséepalatset med forna tiders Versailles.

»När Macron och andra pratar om en ny värld så har de inget minne. Men det minnet kommer tillbaka när vi minst anar det. Ett gammalt minne av revolt och en längtan efter jämlikhet som är mycket mer levande i de folkliga lagren än hos borgerligheten«, skriver Annie Ernaux.

Det som händer i Frankrike är en vink om vad vi alla står inför, en miniversion av det vi kommer att se i hela världen om vi inte funderar på hur kostnaderna för anpassningen ska fördelas så att vi inte cementerar eller till och med förvärrar orättvisor. Inom länderna och mellan kontinenter.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera