Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Alliansen är kvar på riksnivå

I SKL släpps ingen jävel över bron.

Dagen innan Alliansen slutligen dog på riksnivå och C och L gjorde upp med S och MP offentliggjordes nomineringarna till Sveriges Kommuner och Landstings (SKL:s) kongress i mars. Två valsamverkande grupperingar hade gjort upp om fördelningen utifrån styrkeförhållandena i landets kommuner. En grupp som kallade sig Alliansen konstaterades ha fått 202 delegater och en gruppering kallad de Rödgröna uppgavs ha fått 195 delegater. Alliansen var störst – men det finns en tredje gruppering där Sverigedemokraterna har 51 röster. Det gör SD till vågmästare också i SKL.

En tydlig skillnad från riksdagspolitiken är alltså att Alliansen är större än de Rödgröna i kommunerna. Men Alliansen kommer trots bristen på egen majoritet inte att behöva SD:s stöd på kongressen för att få sin ordförandekandidat vald. I SKL gör partierna upp i samförstånd, och när Alliansen är störst kommer de Rödgröna inte att nominera en motkandidat.

Hittillsvarande vice ordförande i SKL, Anders Knape (M), kandiderar till att ersätta dagens ordförande, Lena Micko (S). Han blir ensam kandidat från Alliansen och Lena Micko kandiderar inte som ordförande, bara som vice. SD kan visserligen utsiktslöst rösta på en egen kandidat men kommer  inte att kunna hota med att rösta på Micko, eftersom hon inte kandiderar som ordförande. Däremot kommer SD att få 2 ledamöter i styrelsen, mot Alliansens 10 och de Rödgrönas 9. Det blir en vågmästarroll när det kommer till hundratals andra nomineringar, remissvar och beslut. Räkna med att SD inte kommer att sitta still i båten. De är förbannade över att ha nonchalerats i SKL under hela förra mandatperioden.

Därmed har vi den märkliga situationen att den nationella organisationen SKL kommer att ha en M-ledd Allians i ledningen, som ska möta en S-ledd regering, som sitter med stöd av de forna Allians­partierna C och L. Allians i SKL, icke-Allians i regeringen.

SKL är en intresseorganisation som representerar hela den kommunala och regionala sektorn. Det är de som svarar för det mesta av de tunga välfärds­besluten; sjukvård, skola, infrastruktur och kultur. När det kommer till mycket av det som rör medborgarnas vardagsförhållanden och ekonomi är det kommunerna som bestämmer. Här finns alltså en helt annan majoritet än i regeringen.

Det finns dock en ideologi som gör att SKL ofta agerar i samförstånd, en överideologi över alla andra ideologier – det kommunala självstyret. Likt Sven Dufva i »Fänrik Ståls sägner«, som inte släppte en enda »djävul« över bron, står SKL:s representanter och viftar med en fana som det står självstyrelse på så fort staten vill ha något gjort. Staten försöker att komma med direktiv och viljeinriktningar och lockar med riktade statsstöd till mängder av projekt. SKL i sin tur vill ha generella bidrag och kräver enligt sin finansieringsprincip att staten ska betala för allt den beställer av kommunerna. Det är höger och vänster i SKL helt överens om.

Sven Dufva var envis och det är SKL också. Principen om självstyre kan ibland drivas in absurdum. Vem skulle till exempel kunna tro att barns läsförmåga kan hota detta självbestämmande? Men när statliga Läsdelegationen i våras kom med sina förslag dök Sven Dufva upp vid bron. Förslaget om läsfrämjandeambassadörer faller för finansieringsprincipen, och tanken om att inrätta ett Läsråd för att stärka barns och ungas läsning i och utanför skolan avspisas utan närmare motivering.

– Här släpps ingen jävel över bron! Om detta är SKL i vart fall överens, snart med en moderat banerförare.

Erik Fichtelius, läs hans krönikor här. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera