Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Emilie Holmberg var vår första musikexport

Det musikaliska underbarnet Emilie Holmberg blev vår första musikexport till USA – för över 100 år sedan.

Henri Herz var tidens mest hyllade pianist, en virtuos som trollband publiken med tekniskt briljanta konststycken. Han var även firad kompositör med egen pianofabrik och professor vid konservatoriet i Paris; till honom kom elever från hela Europa.

En vårdag 1843 kom Herz för sent till en lektion och hörde sagolik musik från pianosalen. När han öppnade dörren och fick se sin elev improvisera häpnade han: »Så kan ingen mästare i världen lära er spela!«

Eleven var ett musikaliskt underbarn från Sverige, den 21-åriga Emilie Holmberg.

Redan som tonåring var Emilie Holmberg omsvärmad i Stockholms högre kulturskikt. Hon musicerade på soaréer med uppläsning av dikter och prosastycken. Som ung och ogift blev hon en musa för många. Esaias Tegnér uppvaktade henne och August Blanche inspirerades till smäktande verser. Andra avgudade henne mer i smyg.

Hon var dotter till Aurora Hellgren, vars far var kanongjutare på Finspångs bruk. De var viktiga för krigsmakten och familjen stod på god fot med brukspatron Jean Jacques De Geer, som också var kammarherre hos drottningen och ledamot av Musikaliska akademien. När morfadern kastade sig i Motala Ström »i förtviflan« tog hans änka sina döttrar och flyttade till Stockholm. Kontakterna med familjen De Geer öppnade dörrar.

Aurora Hellgren gifte om sig med en handlare Holmberg, som var guldsmedsson och ett bra parti – på papperet. I verkligheten försvann han snart, och hon och en syster startade ett lånbibliotek och kommissionskontor, en platsförmedling för tjänstefolk. Biblioteket blev med åren ett av Stockholms största.

I denna företagsamma miljö växte Emilie Holmberg upp med mormor, mamma och två mostrar. Redan när hon var fyra upptäcktes hennes musikaliska talang och hon fick de bästa av lärare, bland andra skalden Carl Fredrik Dahlgrens kantor, Johan Peter Cronhamn, och hovsångaren Isak Berg.

Emilie steg snabbt på den musikaliska himlen. Som 14-åring gav hon ut sånghäftet »Sånger för en eller flere röster med pianoforte«. Bland dem fanns ett eget stycke, ett av Cronhamn och hela fem egna tonsättningar av dikter av Euphrosyne. De fick ett välvilligt mottagande och Emilie sporrades.

Sångernas tema var framför allt naturromantik. I tidens anda ingick att unga mamseller skulle vistas på landet och ströva i pastorala landskap (vilket unga herrar fick göra när de blev militärer). Emilie fick chansen tack vare mamma Auroras kontakter.

Tre somrar tillbringade Emilie som tonåring på en herrgård norr om Finspång hos en De Geer-besläktad kammarherre. Där blev hon vän med bland andra mamsell Sophie, som kom att bli pionjär i kvinnorörelsen med namnet Sophie Adlersparre.

I brev till C F Dahlgren berättade Emilie om det tråkiga herrgårdslivet, även om hon trivdes med kamraterna. När hon improviserade vid pianot var hon glad, annars ville hon mest hem:

»Att skrifva vers har jag ej glömt, vet du min goda Dahlgren att härom morgon var jag mycket bittida oppe (det vill säga kl 6) och då gick jag ut och tog en blyertspenna och lite papper och satte mig i det daggiga, sköna, svalkande gräset och aldrig har det gått så lätt att skrifva, men mina ord andas blott längtan, de kunna ej bli glada.«

Det var i huvudstadens kulturliv som Emilie Holmberg trivdes, och hon tydde sig till poeten och prosten C F Dahlgren, som blev en trygg fadersfigur efter att hennes riktiga pappa, viktualiehandlare – det vill säga specerihandlare – Christiern Holmberg, försvann med en annan kvinna när Emelie var ett år. Hon blev också nära vän med Euphrosyne, pseudonym för Julia Nyberg i Skultuna, poeten som skrev »Vårvindar friska«. Euphrosyne var gift med mässingsbrukets inspektor och tog del i huvudstadens kulturliv på distans.

Sin första konsert gav Emelie Holmberg som 16-åring – en »soirée till förmån för de Nödlidande i Dalarne«, där det rådde missväxt och svält. Hon bjöds in till det kortlivade litterära Aganippiska brunnssällskapet, som bildats av C F Dahlgren. Där samlades författare som August Blanche, Johan Gabriel Carlén, Carl Jonas Love Almquist, Adolf Arwidsson, Olof Fryxell och Emelie Flygare-Carlén. I kretsen rörde sig även Euphrosyne, Esaias Tegnér och gamle P D A Atterbom.

Som etablerad pianist, sångerska och tonsättare valdes Emilie Holmberg 1841 in i Musikaliska akademien. Därmed blev hon, 20 år gammal, den yngsta som valts in.

Samma år öppnade mamma Aurora ett musikinstitut i Emilies namn. Hela tiden fanns driftiga mamma i bakgrunden, stöttade och hjälpte. Men samtidigt kände Emilie en press att prestera och lyckas, som hon gjort sedan barnsben.

Euphrosyne bjöd Emilie till Skultuna för en tids herrgårdsliv, vilket fördjupade vänskapen och resulterade i två nya sånghäften. Möjligen lärde hon redan då känna Hjalmar Hammarskjöld, son till en brukspatron, som så småningom skulle bli hennes man.

Våren 1843 reste hon tillsammans med Euphrosyne till Paris, för att fördjupa sig i sina musikstudier, en välkommen respit. Men där nåddes hon av ett sorgebud: hennes älskade mormor Anna Katarina var död. Emilie for hem för att bara en månad senare få höra att även Dahlgren gått bort. Hennes värld rasade och hon flydde åter till Skultuna. Hon återsåg Hjalmar Hammarskjöld, just när ingen av dem hade något att förlora. Hjalmar hade sett familjens affärsimperium steg för steg falla i bitar, medan Emilie i snabb följd förlorat två stöttepelare i sitt liv.

Mässingsbruket i Skultuna ägdes, jämte ett par järnbruk, av familjen Hammarskjöld. Inget av dem gick bra. Gamle patron Wilhelm låg för döden på Surahammars herrgård medan imperiet rasade. Sonen Hjalmar försökte rädda vad som räddas kunde.

När fadern avlidit blev Hjalmar och Emilie ett par. Livet hade inte blivit riktigt som någon av dem tänkt sig. Hjalmar Hammarskjöld beslöt att fly till Amerika och lämna över affärerna till sin kusin Carl. Hösten 1844 bar det av, sedan Hjalmar och Emilie passat på att gifta sig.

På sommaren gick bruket i konkurs och paret började på ny kula i Amerika, långt innan de stora svenska flyktingströmmarna kom.

För Hjalmar gick det sådär, men Emilie lyckades. Efter bara ett halvår gav hon sin första konsert, i Armory Hall i huvudstaden Washington. Det var fem år innan sångfågeln Jenny Lind kom dit, och Emilie Holmberg blev därmed sannolikt den första svenska artist som turnerade i Amerika.

Än en gång fick hon stöd av mamma Aurora, som anslöt ett par år senare. Emilie turnerade runt i södern, hyllad av publik och kritiker, innan paret slog sig ner i Charleston, en liten stad i South Carolina där Emilie blev kantor.

När en fjärde dotter föddes 1854 dog Emilie i barnsäng, bara 33 år gammal. Även dottern, Aurora, dog. Det gav eko hemma i Sverige, där hon inte var glömd. Men minnet bleknar och i dag nämns hon bara kort i musiklexikon, främst för tonsättningarna av Euphrosynes dikter.

Skaldinnan gick ur tiden i Skultuna, knappt två månader efter Emilie. Aurora Hellgren överlevde däremot dottern med minst 18 år. Troligen stannade hon i Amerika livet ut för att ta hand om barnbarnen sedan även Hjalmar gått bort, bara två år efter Emilie.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera