Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Företagsekonomi är lätt fånget och lätt förgånget

Ämnet passar bättre på bildningsförbund än på universitet.

Noterar intresserat att Jan Guillou i sin krönika i Aftonbladet, med etthundra års fördröjning, tolkar Knut Wallenbergs tankar så att även vi mindre klärvoajanta kan ta del av dennes avsikter med Handelshögskolan i Stockholm: ett »kvasiuniversitetet« grundat inte för att förkovra, utan för att skänka akademisk glans åt de krämare som halkar igenom dess mediokra utbildning.

Handels har jag inget att säga om, men jag välkomnar debattinlägget om företagsekonomin. Jag har länge undrat över varför en begränsad utbildningsbudget ska bekosta dessa banala metodutbildningar åt ett yrkesskrå som det redan finns en så villig privat marknad för? Och dessutom i den extrema omfattningen – på bekostnad av så många klassiskt akademiska utbildningar.

För er som inte läst ämnet kan jag berätta att det som främst lärs ut är en metod för att sortera siffror på ett vis som underlättar inventering av tillgångar. När sorteringen är gjord så har man också underlättat redovisningen av resultatet. Ämnet kan med fördel läsas på någon av de kvällskurser som brukar annonseras i Stockholms tunnelbana.

Jag var fortfarande 18 år när jag själv började på ekonomilinjen på Stockholms universitet. Allt var nytt och spännande och varningen som vi fick första dagen klingade ohörd: Studenter som har läst ekonomi på gymnasiet brukar kugga den första tentan, eftersom de tror att de redan kan allt.

Lika bra det, för det var inte alls sant.

Jag var inte den enda som gled genom första introduktionstentan i bokföring på mina gymnasiekunskaper. Fint så. Men räkmackan fortsatte dessvärre termin två när det var dags att läsa Grundkurs i företagsekonomi. Det var först när vi kom till den sista av terminens fyra kurser, Räntekalkyler, som vi lärde oss något nytt. Svårigheten var främst matematisk, åtminstone för den som läst den undermåliga matte som följer med gymnasiets ekonomilinje.

För att få lite fart på pluggeriet så anmälde jag mig parallellt till Grundkurs i franska, på halvfart. Och fick plötsligt något att jämföra med. Allt jag minns av detta år på ekonomlinjen är hur jag tragglar franska konjunktiv, räknar franska versfötter och läser »Le Père Goriot«. Jag lägger fem veckors heltidstudier på en tvåpoängsuppsats om Arthur Rimbauds poetiska tekniker. Det blir bara godkänt.

Sjunde och sista terminen inser jag att min civilekonomexamen är inom räckhåll. Jag kommer att stämplas som ekonom för resten av livet. I ren fasa hoppar jag av.

Företagsekonomi är en sudoku. När du löst den så har du bara löst den. Du minns inget av siffrorna. De har inte lärt dig något. Humaniora är det svåra korsordet. När det är klart har du lärt dig nya ord och öppnat nya tankebanor. Tankarna styrs som bekant av språket vilket duktiga korsordsmakare utnyttjar. Efteråt kluckar du länge åt hens kluriga underfundigheter.

Antingen kan man läsa en årsredovisning eller så kan man det inte. Mer värde än så har den kunskapen inte. Den ger inget till livet, ingen glädje, ingen förståelse för något annat än sin egen lösning. Om jag inte visste det förr så lärde jag mig det definitivt under mina 14 år på Dagens industri.

I en tid då mänskliga värden utmanas – vare sig det handlar om miljöförstöring, folkförflyttningar eller växande samhällsklyftor – så är det märkligt att just de humanistiska utbildningarna så ofta ifrågasätts med krympande bidrag. Hur kan vi förhålla oss till ett liv där artificiella intelligenser är bättre än de flesta av oss på det mesta när vi inte ens vet hur vi ska prata om vad en människa är?

Nina van den Brink, Fokus kulturredaktör. Läs hennes artiklar och krönikor här. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera