Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Otack är utopins lön

Om störningar i det perfekta systemet: »Alla problem måste vara ett resultat av någon sorts människohatande sabotörer som bara bestämt sig för att kasta sand i maskineriet .«

Vad gör människan när hon är tvungen att leva i en utopi där allt är perfekt och alla frågor redan är avgjorda? Vi råkar nämligen leva i en sådan just nu, kära läsare. Det var inte särskilt länge sedan som muren föll och realsocialismen kollapsade. Intellektuella i hela väst samlades för att hylla, inte en ny epok i historien, utan ett slut på den mänskliga historien som fenomen. Vi hade helt enkelt kommit fram, och nu gick det inte att föreställa sig ett mer fullbordat system än den liberala demokratin. Hitler förutspådde »bara« ett tusenårigt rike för nazismen; liberalismen siktade på att finnas kvar ända till solens slocknande.

Självklart går det att säga att Sverige på mitten av 90-talet var en ganska blek och trist sorts »utopi«, speciellt med tanke på den ekonomiska krisen. Det går också att säga att Sverige på mitten på 00-talet inte heller var en dans på rosor. Men den gråa vardagligheten som etsat sig fast i minnet ändrar faktiskt inte att dessa perioder verkligen var en sorts »utopier« och att där vi befinner oss i dag – kravaller på gatorna, ökande våld och splittring i samhället – utgör den naturliga slutpunkten på varje utopisk dröm.

I »Anteckningar från källarhålet« förekommer Fjodor Dostojevskij dagens liberala drömvärld som just nu håller på att gå i kras med brexit, Trump, Bolsonaro och gula västar, precis som han förekom 1900-talets andra stora ideologiska projekt. Hans kritik av utopin är lika enkel som den är förkrossande: det är helt enkelt mänskligt att vara irrationell. Det är inbyggt i oss – hur mycket vi än stretar emot, hur mycket vi än försöker låtsas som motsatsen – att fly det totalt förutsägbara, det tillplattade, det som är automatiskt. Människan, enligt Dostojevskij, är inte byggd för att leva i en utopi, inte kapabel att trivas i en värld där alla frågor redan är besvarade och all blodig, konfliktfylld politik gjorts onödig. Om eller när vi placeras i en sådan tråkig, gyllene bur så kommer vi förr eller senare att överrumplas av ett intensivt begär att slå sönder den. Det går inte att hejda. Det går bara att acceptera.

Dagens liberala demokrati är ett »perfekt« system, ett system som har svar på alla frågor. Låt oss ta ett par exempel, ryckta på måfå:

Varför verkar det som om romer är grovt överrepresenterade i brottsstatistiken, speciellt gällande åldringsrån? Vi vet alla självklart svaret: på grund av att det finns en rasistisk norm/en »fobi« hos vissa människor som spökar i samhället.

Varför tar så många transpersoner livet av sig? Jo, för att det finns en transfobisk norm som hänger kvar.

Varför är somalier, som etnisk grupp betraktad, i Sverige en långsam humanitär och social katastrof, medan eritreaner verkar klara sig finfint? Jo, för att det finns rasistiska och främlingsfientliga normer i samhället.

Listan på problem vi står inför kan göras hur lång som helst, men svaret är i princip alltid detsamma. Systemet är perfekt och därför måste alla problem vara ett resultat av någon sorts människohatande sabotörer som bara bestämt sig för att kasta sand i maskineriet av ren jävlighet. Sovjetunionen, en annan modern utopi, förklarade för övrigt alla sina skavanker på ungefär samma sätt. Systemet är perfekt, allt funkar jättebra, och om det inte vore för de där hemska kulakerna och alla de utländska spionerna så skulle hela landet bokstavligen flöda av mjölk och honung.

Argumenten för EU har följt samma mönster, med den lilla knorren att vi nu verkar ha en hel kontinent av kulaker att tampas med; folk som inte förstår att den inslagna vägen verkligen är den enda vägen framåt. Politiken är över; nu återstod bara att implementera de rationella, vetenskapliga dekreten från Bryssel för allas lycka och välstånd.

Gå ut på Youtube och kolla på klippen som fortfarande strömmar in från Paris, om du vill se framtidens skepnad. Nu väntar en epok av vandalism och njutningsfylld förstörelse. Macron erbjöd Frankrike en perfekt värld, en rationell värld, och hans belöning är vad ni ser i dag. Människor, den stora merparten av oss, vill inte ha en värld befriad från konflikter, en värld där allt reduceras ner till »missförstånd«, till »normer«, och där politik – att välja, att ställa saker och grupper mot varandra – ersatts med förvaltning och rationell administration.

Så fungerade människan på Dostojevskijs tid. Så fungerar hon fortfarande.

Malcom Kyeyune är skribent. Läs hans krönikor här.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera