Hygglighet tar udden av radikaler.
Konceptkonstnären Jenny Holzer fångade tanken i en av sina »falska klichéer« redan i mitten av 80-talet. Hon lät gjuta den som aluminiumskylt och stoppade in den som ett av 330 budskap som ringlade sig i ljusskrift längs fasaden på Guggenheimmuseet i New York:
»If you had behaved nicely the communists wouldn’t exist«
Det är en plattityd som blir allt mindre platt, ju mer man förstår om politik och människor.
Just nu står Venezuela på randen till inbördeskrig. En del befarar till och med utländsk intervention.
Inget som skett i Venezuela är särskilt förvånande. Om starka ledare med socialistiska idéer lägger vantarna på en rik ekonomi, kan bara en sak hända: det går åt helvete. Det kan ta längre eller kortare tid, beroende på hur bra utgångsläget är. Det kan ha mer eller mindre stöd av folk i gemen, militär och administration. Men resultatet är ofelbart ett och detsamma: kollaps. Och när ekonomin börjar klappa ihop, varorna uteblir och hungern sprider sig är reaktionen ofelbart en och densamma: ökat förtryck, hets mot yttre fiender och ännu grövre ingrepp, som leder till ännu värre problem.
Det är inte så att Nicolás Maduro har förrått och korrumperat Hugo Chávez lysande revolution. Maduro har fullföljt det som Chávez startade, när han satte i gång att förvandla Sydamerikas rikaste land till en planekonomi.
Men det fanns också ett skäl till att Chávez bars fram på en våg av folkligt stöd. Oljeekonomin gjorde Venezuela rikt. Korruption och stela samhällsstrukturer gjorde att rikedomen bara kom ungefär en tredjedel av befolkningen till del. Det satsades inte på utbildning eller andra verktyg för att främja en bred välståndsutveckling och röja väg för klasskarriärer. Det var inte särskilt lätt att slå sig fram som företagare, om man inte redan hade kontakter och pengar.
Kort sagt: de som njöt frukterna av oljeekonomin uppförde sig inget vidare. Hade de uppfört sig bättre hade Hugo Chávez inte lockat.
Det är det här som Jenny Holzers plattityd fångar så väl. Det största problemet revolutionära rörelser har är faktiskt att rekrytera anhängare. Folk i allmänhet, nästan oavsett tid och plats, har ingen lust att ägna sig åt politik, om det finns alternativ. De allra flesta vill hellre ta hand om sina nära och kära, skaffa sig en utbildning, bygga ett företag, ha ett hyfsat jobb, fixa ett någorlunda bra ställe att bo på, finna en partner, uppfostra barn, umgås med vänner …
Är förutsättningarna någorlunda bra för ett drägligt vardagsliv blir testuggande radikaler som vill stöpa om samhället från grunden betraktade som knäppgökar. Då är lockelsen i röda halsdukar, armbindlar, svarta skjortor, eller vad radikalerna nu hittar på i uniformsväg, mycket begränsad.
Det enda undantaget från regeln är universitetsstudenter, som i varje tidsepok tycks vara särskilt mottagliga för just den galenskap som är på modet just vid det tillfället. Men det brukar gå över ett par år efter examen.
Jenny Holzers sentens är faktiskt en hel samhällsanalys i miniatyr.
Varje land har en dominant elit. Om den dominanta eliten inte inser sitt ansvar för att förvalta landet på ett sätt som någorlunda stämmer överens med en folkmajoritets föreställningar och intressen, kommer folk att känna sig tvingade att ägna sig åt politik.
Venezuela är bara ett exempel i mängden. Om inkomstskillnaderna blir så stora i västvärlden att en sydamerikansk känsla av maktlöshet och förtryck sprider sig gäller samma sak här. Och det som sker i USA, med valet av president Trump och alt-rightrörelsens grövre avarter, är ett redan existerande exempel. Att eliter har mer avancerade och radikala idéer än folk i allmänhet är inget märkligt. Men när en liberal elit blir så självupptagen att den glömmer att större delen av landet är mer traditionell i sin världssyn, då tvingar den fram en motreaktion. De som då engagerar sig politiskt gör det inte för att politik är deras livsluft. De gör det som en sista utväg, när de känner att de som vanemässigt ägnar sig åt politik inte bryr sig om att respektera och företräda dem.
Orättvist att skylla allt på samhällstoppen? Jovisst. Men ett större ansvar är priset för att vara samhällstopp.
Noblesse oblige hette det, innan Jenny Holzer stod för plattityderna.
Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar här.
