Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Vetenskap

Klimatdebatten är fylld av skam

Svensken skäms över sitt flygande. Men hur gynnar det klimatfrågan?

Det fanns en tid, för inte alltför länge sedan, då folk stolt lade upp bilder i sociala medier på bländande vita stränder, flankerade av azurblå världshav. Allt  medan vännerna frös häcken av sig hemma i Svedala. Det var ett bekymmersfritt skrytande. Då resor till främmande platser gav pluspoäng vid middagsbjudningar och sågs som främjande av det okränkbara jaget.

Sedan hände något.

I en uppmärksammad debattartikel skrev en grupp kända svenskar, bland and­ra »planetskötaren« Malena Ernman och klimatforskaren Kevin Andersson, att de valde bort flyget. Det var en reaktion på Donald Trumps klimatförnekande, skrev de, och världssamfundets ignorerande av ödesfrågan.

»Det är upp till dig och mig. Vi börjar med ett enkelt men effektivt steg: vi väljer bort flyget.«

Sedan dök hashtaggen #jagstannarpåmarken upp. I nyordslistan för 2018 skrevs »klimatångest« och »flygskam« in och de vita stränderna på Instagram blev färre.

Men gynnar vår nyvunna skam över att flyga klimatarbetet? Och vad händer när folk inte tycker att klimatpolitiken är rättvis?

På Paris gator ekar nästan dagligen ljudet från Gula västarnas marscher. Det som började som en Facebookaktion mot höjda bränslepriser utvecklades snabbt till en arena för såväl vänster- som högergrupper att visa upp sitt sociala och ekonomiska missnöje. Protesterna är riktade mot liberalen Macron, Frankrikes reformdrivna president, och handlar om löner, tillgång till bostäder och landsbygdens ställning i förhållande till storstaden. Men kanske framför allt om en rättvisare övergång till ett ekologiskt samhälle.

– Det är en enorm explosivitet kring ojämlikheten i klimatfrågan. Det behövs initiativ som riktar om den i en politisk riktning som vill att alla ska ställa om. Annars är risken att det i Sverige blir som i Frankrike, med en okontrollerad ilska, säger socialdemokraten Kalle Sundin.

Han är initiativtagare till en ny S-tanke­smedja som presenterade sig på SvD Debatt häromveckan: Gröna folkhemmet. Bakom står en grupp unga socialdemokrater ur den Stockholmsbaserade S-föreningen »Socialdemokrater för miljö och jämlikhet«, där Åsa Odin Ekman är ordförande.

Gröna folkhemmet är en blinkning till förre S-ledaren Göran Perssons vision. I sitt installationstal på S-kongressen 1996 sa han att Sverige skulle göras till »ett mönsterland för en ekologiskt hållbar utveckling«. Grundtesen var att gifta ihop ekonomisk tillväxt, en rättvis välfärd och ekologisk balans.

Det hände en del under hans tid, som införandet av »Klimp«, statsbidrag till lokala klimatsatsningar. Och miljöanpassningar av såväl bostadsområden som avfallshantering. Men visionen fick aldrig riktigt fäste i arbetarrörelsen, även om Mona Sahlin då och då lyfte fram sin företrädares vision om ett »rött och vackert folkhem med gröna knutar«.

När Persson lämnade över ordförandeklubban 2007 var det egentligen bara i ungdomsförbundet och kvinnoförbundet som frågan sas leva vidare. I dag, 12 år senare, är det just partiets ungdomar som mobiliserar kring frågan. Kalle Sundin skriver i debattartikeln att politiken, i stället för att skapa den gröna ekonomisk-politiska politik som behövs, har flyttat fokus till individernas livsstilsval. Skyldiga till det är inte minst Miljöpartiet, som enligt de gröna sossarna »blåser upp symbolfrågor som engagerar de som står på ›rätt‹ sida i moralkonflikten«.

– Klimatdebatten har fått en konsumtionsmoralistisk slagsida. Vi får höra om folk som skuldbelägger andra för att de flyger, eller vill ha beröm för att de inte flyger själva. Det vill vi komma från. Alla har ansvar för sitt klimatavtryck men det är inte individuellt som vi skapar en samhällsstruktur som klarar av omställningen, det sker genom gröna reformer, säger Kalle Sundin.

Gruppen tycker att klimatfrågan felaktigt har hamnat i gal-tan-skalan (sociala och kulturella värden) och vill föra in den på den klassiska vänster-höger-arenan. Där klimatfrämjande åtgärder görs utan att de som bor bortom tunnelbanenätet hamnar utanför. Exempel på motsatsen plockar Sundin ur Stefan Löfvens januariavtal, där regeringen på 73 punkter har förbundit sig till liberal politik.

– Intäkterna från flygskatten väljer man att lägga på sänkta arbetsgivaravgifter. För oss är det ett typexempel på hur man gör fel, att pengarna som kommer in från det här inte används till att bygga tåg eller kollektivtrafik på landsbygden, säger han och fortsätter:

– Det räcker inte med att bara beskatta och bestraffa. Samhället måste kliva in och hjälpa människor att ställa om.

Svenskarnas flygande har ökat kraftigt sedan 1990-talet. Ändå har utsläppen inte ökat nämnvärt under 2000-talet, enligt en rapport från Chalmers tekniska högskola. Anledningen stavas ny teknik och flygplan som fylls med fler passagerare. Men, som forskarna Jörgen Larsson och Anneli Kamb har påpekat, beläggningen kan inte bli mer än 100 procent vilket innebär att effektiviseringarna nu är gjorda. Vänder inte den växande flygtrenden riskerar därför utsläppen från flyget snart att öka.

Moralism eller inte, drömmarna om korallvita stränder befinner sig på kollisionskurs med klimatmålet.

Frågan är hur stora flygplanens utsläpp är i jämförelse med andra utsläppsbovar. Inför riksdagsvalet skrev en annan Chalmersforskare, Christian Azar, en artikel i Dagens Nyheter där han problematiserade bilden. Det ökande flygandet är onekligen problematiskt och på individnivå kan flygresorna utgöra den största källan till vår klimatpåverkan, poängterade han. Men för betydligt större utsläpp står såväl elproduktion, matproduktion och transporter som utsläpp från industrin.

– Globalt sett står flygningen för uppemot 2–3 procent av koldioxidutsläppen. Den känslan får man inte när man hör diskussionen om klimatfrågan. Men det är en sak du, om du flyger mycket, kan göra för att minska dina utsläpp väldigt mycket, säger Christian Azar.

Han poängterar att moraliserandet över människors beteende inte leder någonstans. Tvärtom är det en oattraktiv väg att gå. Azar efterfrågar i stället fler åtgärder som är kollektiva och politiska. Det handlar om att ändra incitamentsstrukturerna i samhället, så att både enskilda människor och företag tjänar på att vara klimatvänliga, menar han.

– Man måste ordna spelreglerna så att individer och företag investerar i det som är klimatvänligt. Det finns en ganska stor förståelse för att det är så här det måste gå till men man hamnar ändå ofta i »vad gör du då?«. Det är inte så att det inte är relevant men det finns en övervikt i att det faller tillbaka på individen.

Christian Azar tycker att det är svårt att bedöma om vi riskerar att få en rörelse i Sverige lik Gula västarna. Det är trots allt två olika kulturer, den franska och svenska. Men precis som sossarna bakom den gröna tankesmedjan tycker Azar att det är problematiskt när politikerna höjer koldioxidskatter i samma drag som de sänker skatten för höginkomsttagare.

– Det hade kanske varit okej om ojämlikheter i inkomst tenderade att minska i Västeuropa och USA, men nu har vi haft en trend att ojämlikheterna internt i länderna går upp. Då får man en motreaktion.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera