Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Kommunister är vi allihopa

Sverige är som bekant ett land som präglas av konstanta kontroverser. Ibland händer det till och med att dessa kontroverser faktiskt är intressanta, eller har något att säga om de stora rörelserna i vår samtid. Navid Modiris podcast är en sådan.

Uppståndelsen kring att Navid Modiri, känd från Sveriges Radio, i sin egen podcast »Hur kan vi?« bjöd in Ingrid Carlqvist, en av initiativtagarna till Tryckfrihetssällskapet och mainstreamkritiska »Dispatch international«, är en av dessa informativa kontroverser.

På ytan verkar allting simpelt nog: här har vi ännu en skärmytsling mellan den goda anständigheten och den evigt hotande bruna vågen, och kamrat Modiri – vare sig förklaringen stavas dåligt omdöme eller en ren ondska – har helt enkelt ställt sig på fel sida.

Skrapar man på ytan ser man dock åtminstone två intressanta saker bakom den numera helt och hållet förutsägbara retoriken om anständighet kontra extremism. För det första: en malande sorts neuros kring vad det är Navid Modiri faktiskt representerar i dag. Likt när amerikanen Tim Pool besökte Sverige förra året blir det helt plötsligt en nationell kris på grund av vad en privatperson med en videokamera och ett Youtubekonto har för sig. Den bransch som dagens professionella tyckare verkar i är mitt i en enorm stagnation, medan diverse »oprofessionella« tyckare – tyckare som inte svurit att respektera det anrika gillets alla regler och dyra eder – roffar åt sig marknadsandel efter marknadsandel. Journalister håller i dag på att proletariseras, och dagens mediefolk reagerar ungefär lika hysteriskt på denna process som alla andra proletariserade yrkesgrupper någonsin gjort.

Men detta om materian. Drevet mot Modiri visar på en rent ideologisk aspekt i samtiden som nu börjar bli riktigt tydlig: liberalismen har helt enkelt tappat hela sitt självförtroende, och i takt med att den gör det blir den dessutom alltmer totalitär i sina anspråk. Totalitarism används i dag mest som ett skällsord, men ordet betyder faktiskt något annat än bara »du är ond«. En totalitär ideologi är, något förenklat, en ideologi som måste placera hela världen inom sina egna ramar. I praktiken innebär det att allting alla människor gör, även när de är ensamma, även när det de gör är att tänka saker, faller inom rätten att döma mellan rätt och fel.

Själv är jag osäker på om jag skulle ha bjudit in Ingrid Carlqvist till min podcast. Men tanken på att tillerkänna mig själv en rätt att döma över vad andra håller på med kommer faktiskt inte särskilt naturligt.

Hade jag varit kommunist på 20-talet hade nog saker och ting varit annorlunda: kommunisterna på den tiden tog sig all rätt i världen att styra och ställa över minsta lilla detalj i varandras privatliv. De var ute efter att bygga det perfekta samhället, och då är det nödvändigt att proklamera att långt hår på kvinnors huvuden är borgerligt och att alla ryska bondkvinnor måste klippa sig omedelbums.

I dag kallar sig dock rödgardisterna liberaler. Precis som sina socialistiska föregångare är de helt övertygade om att deras preferenser är ädla nog, viktiga nog, för att behöva följas av alla andra. Den som inte gör det begår ett allvarligt (sorts) brott. Poängen här är inte att det är fel eller rätt att intervjua människor som Carlqvist. Poängen är snarare att det krävs ett enormt ideologiskt sjumilakliv för att ta sig från »jag tycker X« eller »jag skulle göra Y« till att tillerkänna sig en rätt att påtvinga andra individer X eller Y.

Många liberaler – om det fortfarande är vad man kan kalla dem – tycks aldrig ens märka att de själva tagit steget.

Gissningsvis handlar detta också om en upplevelse av att man håller på att tappa kontrollen. Man står där och ropar, och ingen ids längre lyssna. Man kan inte förklara vad det är som faktiskt har hänt ute i samhället. Om man fortfarande kände sig säker i sin egen ideologi, då skulle en enskild persons förehavanden ute på Youtube inte spela någon roll, även om man tyckte att vederbörande var en total idiot. Och vilken stark ideologi behöver någonsin vara rädd för att diverse tokstollar på andra sidan då och då får komma till tals? Det är bara för den som saknar förtroende för den egna förmågan att övertyga och vinna dagen som en sådan rädsla kommer naturligt.

Nu, så här på ideologiernas höst, verkar det som om allt fler liberaler och diverse »frihetliga« vänsterpersoner vill plocka på sig ungefär samma vanor som de gamla kommunisterna till slut tvingades att lägga av med, just därför att de var så extremt giftiga och självsaboterande.

Lycka till, säger jag bara. Slit detta förbannade drakguld med hälsan!

Malcom Kyeyune är skribent. Läs hans krönikor här.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera