Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Det finns ingen absolut sanning.

Det borde läsarna av autofiktion veta.

Debatten har svallat sedan Carina Rydberg kom ut med »Den högsta kasten« 1997. Med sig själv som huvudperson, och verkliga människor i hennes omgivning som hängdes ut för begångna oförrätter. 

Autofiktion.

Redan då utnämndes genren till dålig litteratur, med sin ambition att hitta sin plats mellan romanen och självbiografin. Fiktion, men inte påhittat. Dagboksartat, men avsett för offentligheten. Självupplevt, men inte nödvändigtvis troget verkligheten. Snarare en strävan efter att vara sann. Och litterär.

Ordet användes första gången av den franske författaren Serge Doubrovsky som ett sätt att beskriva hans roman »Fils« (Son) från 1977, en självbiografi i romanform, där ordet auto gav honom friheten att gå utanför romanens traditionella ramar. Eftersom Doubrovsky ändå anslöt sig till självbiografins sanningspakt är det tveksamt om »Fils« i dag skulle kvala in som autofiktion. Det råder debatt om hårklyverierna, men kanske skulle självbiografisk roman ligga närmast.  

Autofiktionen osäkrar fältet. Dubbeltydigheten är dess form. Författaren förvandlar sig till en romanperson, och medan romanen gärna framhåller ett sanningsanspråk så är det ofta tydligt för läsaren att karaktären inte är pålitlig. Betoningen i debatten har legat så starkt på ordet auto att ordet fiktion ibland glöms bort. 

Hela genren är en lek med föreställningen att en författares liv hälls in på sidorna, en utmaning till läsaren, en provokation. Experimentella berättelser om ett jag, i en tid då jaget finns överallt, multiplicerat i miljoner små berättelser på Facebook, Instagram, Snapchat. Men där inget jag är helt sant.

Maria Schottenius ser i en krönika (DN 25/2) en navelskådande litteratur i kris och efterlyser de stora berättelserna om människans roll i ett större sammanhang. Författaren Jack Hildén kallar det i sitt svar (AB 27/2) för en ytlig och elitistisk hållning att tro att en roman om en huvudperson lik en själv inte kan handla om något mer och större. 

Den brittiske författaren Tim Parks reagerade i fjol med en lång guide i The New York review of books till hur man läser autofiktion, efter att en kritiker ansåg sig inte kunna bedöma hans roman, »In Extremis«, för att den alltför uppenbart handlade om Parks eget liv. 

I artikeln refererar Parks till den amerikanske författaren Philip Roth, som hävdade att eftersom den egna identiteten aldrig är stabil så kan en romankaraktär aldrig vara mer än en enda manifestation av självet, och denna representation kan därför aldrig vara identisk med författaren.

»De som nedvärderar författare för att de ägnar sig åt autofiktion har en tendens att tro att en personlighet är ett stabilt tillstånd som på ett adekvat sätt kan representeras på en sida. Därmed ser de autofiktion som ett lättare alternativ, en smitväg«, skriver Tim Parks och ger ett råd till sina kritiker: Låt bli att läsa autofiktion. Och låt också bli att läsa alltför många romaner av vilken romanförfattare som helst. För till sist utkristalliserar sig ett mönster, som gör läsaren medveten om författarens ofrånkomliga biografi. 

Det är trots allt bara ordet som är fyrtio år ... 

Hur autofiktiv var Prousts berättare? Strindberg? Tolstoj? Hemingway? Hårklyverier?

Nina van den Brink, kulturredaktör. Läs hennes artiklar och krönikor här.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera