Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

»Raggarjävlar« är socialrealism när den är som bäst

Det fina med »Raggarjävlar« är att filmen så väl lyckas fånga just gemenskapen, men det större ärendet är att den tydligt visar vilken skillnad moget vuxna personer kan göra i en ung människas liv, bara genom att se, att spegla.

”Nu åker vi till Årjäng och så super vi som idioter.«

En tidig replik i »Raggarjävlar« sammanfattar den oreserverade charmen i Sebastian Ringlers nya dokumentärfilm. Huvudpersonen Sami är medlem i Mattsvart, en raggarklubb där medlemmarna spraymålar sina bilar i matt svart. Han är 23 år och aspirerar inte på att bli vuxen. I stället klagar han med en typiskt drastisk formulering på jämnåriga som »attackväxer upp på tre år« med hus och barn och fru. När han inte kör lastbil åker han med sitt gäng på bilträffar över hela landet, till cruisingkvällar i Rättvik och Power Meet Västerås.

Jag känner lite extra för den här dokumentären. Minnet av den mullrande V8-motorn i Micke Ljungs Buick kommer tillbaka. Jag var sist i min gymnasieklass att ta körkort, nästan 18 och ett halvt år. Extremt sent. I Söderhamn, som i många andra småstäder, har bilen en särställning.

Ändå älskade jag att köra. Och var under det halvår som följde den mest pålitliga fyllechaffisen i stan. Bara att ringa. Och Micke Ljung ringde ofta.

Det går en linje från filmen »Raggare« från 1959 – en gullig film om den tidens busiga ungdom som vårdar både sitt utseende, sina bilar och sina rykten – via Micke Ljung till Mattsvart. Raggarna på 80-talet, som Micke Ljung, vårdade fortfarande sina bilar, men hade tappat greppet om sin personliga stil. För små t-shirtar på alldeles för stora kroppar. Hängande, formlösa jeans och blottade rumpor. Fulla killar, mest, som trillade ut ur och in i jänkarens rymliga säten. Elvis Presley och Chuck Berry, fortfarande, på högsta volym.

Gänget i Mattsvart har inte bara tappat klädstilen, de har löpt linan ut. 50-talsmusiken är borta, och inte ens bilen är helig längre.

»Grabbarna i dag, de fattar inte vad raggare är. De köper en Cadillac och så är de automatiskt raggare«, klagar en skägglurvig medlem av det äldre gänget Moonshine och pekar stolt ut sin Ford från 1955. Skinande. Perfekt. Alla detaljer rätt.

Med Buicken gled vi in till fester i Gävle, Hudiksvall, Ljusdal tillsammans. Det var en speciell känsla av gemenskap, som jag kände fast jag bara körde. Ramla ur bilen, breda ut filtar, samlas runt hembräntdunken, ölen och något att äta. Ta hand om den som ballar ur. Köra hem. Se till att få i horisontalläge. Hink bredvid. Någon som vaktar.

Men det fanns en annan sorts vaktande också. En konservativ materialism som krävde att bilen skulle ha rätt fälgar, rätt detaljer, lacken perfekt. Musiksmaken under fullständig övervakning.

Det är något sympatiskt med att Mattsvart-gänget står och hoppar på sina bilar. Det är gemenskapen som är poängen, i bilen, på resorna, i fyllorna. Samtidigt, när själva skälet till föreningen vanvårdas blir bara alkoholismen kvar. Tydligare kan inte symboliken bli, över destruktiviteten med vilken de behandlar sina liv, sina kroppar. Sami började dricka vid elva års ålder, fullt i enlighet med det mått som det sociala arvet hällt upp åt honom.

Det fina med »Raggarjävlar« är att filmen så väl lyckas fånga just gemenskapen, men det större ärendet är att den tydligt visar vilken skillnad moget vuxna personer kan göra i en ung människas liv, bara genom att se, att spegla. Det får mig att uppvärdera ett program som »Lyxfällan«. Sami tar blankolån på fyllan och sitter snart med skulder på 600 000. I närbild kan vi följa hur orden från »Lyxfällans« livscoach Philip Diab långsamt slår rot och börjar gro i Samis hjärna. Och växa. Och växa upp.

Hos ynglingen som inte skulle bli vuxen. Till tonerna av energiskt dunkande eurodisco.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera