Välkommen till metoo 2.

Jag hade tänkt se den nya dokumentären om den försvunna treåringen Madeleine McCann i helgen. Men en titt i Facebookflödet upplyste mig om en annan dokumentär, »Älska mig för den jag är«. 

Josefin Nilsson var stjärnan i det gotländska bandet Ainbusk Singers. Vacker, glad, vild med en bedövande känslostark och sårbar stämma. Och ett smittande skratt. Framtiden låg som en prunkande blomsteräng framför henne, bara att plocka. Om det inte hade varit för en liten detalj. Att hon blev kär. I fel kille.

För tjugo år sedan misshandlades hon svårt av den kände skådespelare som var hennes pojkvän. Hon fick men för livet och smärtor som, enligt dokumentären, indirekt ledde till hennes död, vid knappa 47 års ålder.

På sociala medier flammade hatet mot skådespelaren upp så högljutt efter att dokumentären visats på SVT, att Dramaten såg sig nödgad att ställa in pjäsen där han hade en huvudroll. 

Den är här igen. Kraften. Vågen av metoo-kamp.

På ett sätt är det samma starka känsla en gång till. På ett sätt helt annorlunda. Den här gången kan inte alla kvinnor, tack och lov, skriva #metoo. Men den här gången handlar det uteslutande om grov brottslighet. Om det ständigt upptrappade våld som varje år leder till dussinet mördade kvinnor, som bara råkat bli kära i fel man.

Om metoo förde med sig en känsla av lättnad, av att äntligen bli sedd och tagen på allvar, så för metoo 2 med sig en känsla av glödgad vrede. Av ett inneboende hat så stort att det knappt går att hantera.

Jag vet inte själv hur det känns att bli slagen av någon som man tycker sig älska. Men jag vet hur det känns att stå bredvid när någon jag älskar blir det. De panikslagna samtalen sena kvällar eller tidiga morgnar. Barnen som behöver tas om hand. Att leta nummer till kvinnojourer och medberoendekliniker. Att ringa polisen. Ge råd som faller platta till marken. Alltför många kvinnor. Om vi inte blundar så känner vi dem, alla.

Dramatens skådespelare fick sitt fängelsestraff sänkt till villkorlig dom efter att han överklagat till hovrätten. Det är just den typen av förmildrande stirrande mellan fingrarna på dessa brott som händer i hemmet som det måste bli slut på nu när lagen skärpts. Det ska förstås vara tvärtom. Grovt försvårande. Hon litade ju på honom. Släppte honom nära sig. Gjorde sig helt försvarslös inför honom.

Det betyder inte att vi ska starta mobbar på nätet mot enskilda personer. Något har vi förhoppningsvis lärt oss när vi nu uppgraderar metoo-rörelsen. Grundregeln måste vara att inte förstärka andras anklagelser mot enskilda personer utan egna fakta i målet. Att skuldfrågan ska avgöras rättsligt. I övrigt full fart framåt. Släpp loss vittnesmålen. Låt dem inte vara mörka hemligheter mer.

Josefin Nilssons syster Marie Nilsson Lind ställer, med begriplig bitterhet, en viktig fråga i dokumentären. Hon hänvisar till ­metoo och frågar sig var alla dessa feminister var när hennes syster anmälde sin förövare?

Svaret är, tror jag, att de fortfarande var tystade då.

Den revolutionära vind som svept genom våra samhällen sedan metoo-hösten 2017 bröt en förödande tystnadskultur. Detta förde med sig en känsla av upprättelse som de flesta av oss aldrig förut hade vågat hoppas på. Än är inte tid att njuta en segerskål. Det är dags att stoppa mäns våld mot kvinnor. Slutet för män som hatar kvinnor.

Det är nog nu!

De faller nu.

(»Älska mig för den jag är« finns på SVT Play.)

Nina van den Brink, kulturredaktör. Läs hennes artiklar och krönikor här.