Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg / Utrikes

Vaska principerna för principernas skull

I kampen för det brittiska parlamentets makt har parlamentet snöpt sig självt. Brexit är en härva av paradoxer.

Ett skäl att det är så svårt att förutse vad som ska ske i Storbritannien nu, är att paradox staplas på paradox. Och ibland är det motsägelsefulla inte ens skenbart, som i klassiska paradoxer.

Parlamentarismen — att en regering måste ha stöd i parlamentet, eller avgå — föddes i Storbritannien. Det här är något som britter som bryr sig om politik är mycket medvetna om. Parlamentets särställning som det högsta beslutande politiska organet är just kärnan i kritiken mot EU-medlemskapet: EU urholkar parlamentets makt. Unionen utgör därför ett hot mot brittisk demokrati och brittisk suveränitet, två storheter som båda garanteras av parlamentets överhöghet.

Men beslutet att återupprätta parlamentets suveränitet — oavsett om man anser att det är möjligt eller ej — togs i en folkomröstning. Den omröstningen sattes alltså över parlamentet, i strid med all brittisk praxis.

Här är en första paradox. Brittiska parlamentsledamöter, som åtminstone sedan Edmund Burke i huvudsak hävdat sin rätt att följa sitt eget omdöme, anser sig nu bundna av en folkomröstning. Det gör möjligheten att manövrera för att finna en lösning mindre. Det brittiska parlamentet har satt sig självt ur spel i syfte att återupprätta sin makt.

I går bekräftades en andra paradox, när en hes Theresa May mötte underhuset.

Redan i januari röstades Theresa Mays förslag till EU-utträde ned med 230 rösters marginal. Ingen brittisk regering har någonsin lidit ett sådant nederlag i underhuset och detta i en fråga som är så grundläggande för det brittiska samhället att den måste betraktas som konstitutionell. I går röstades regeringen ned igen, i samma fråga men i ett än mer akut skede, med hela 149 rösters marginal.

I ett system som styrs enligt parlamentarismens princip borde med alla rimliga mått mätt det här vara detsamma som att parlamentet förklarar sitt misstroende för regeringen. Regeringen borde avgå. Den har inte parlamentets stöd i den mest avgörande fråga den har att hantera och den mest avgörande fråga landet ställts inför, åtminstone sedan Margaret Thatcher.

Men det sker inte. Efter den första omröstningen om utträdesavtalet röstade underhuset istället för att ge Theresa May fortsatt förtroende, med en marginal på 19 röster. Parlamentet valde att inte axla ansvaret att tillsätta och avsätta regering. Det kan kanske bli nya omröstningar nu, men i väntan på sådana sitter regeringen kvar, trots sin historiska förlust.

Det innebär i praktiken att det brittiska parlamentet självt upphävt parlamentarismen, åtminstone för stunden. Och det i en fråga vars kärna handlar om att försvara de principer som gör parlamentet suveränt.

Det som gör Storbritanniens väg framåt så oförutsägbar nu är inte bara att den fråga som sliter sönder politiken är stor, viktig och komplicerad. Det som gör att läget är genuint oberäknelig är att i stort sett alla fasta politiska allianser och identiteter hamnat i svängning, samtidigt som de ramar, principer och regler som styrt politiken kastats överbord. Det saknas inte bara en karta, det saknas väderstreck.

I kampen för att försvara parlamentet har parlamentet gjort våld på sig självt. Ingen har egentligen en aning om hur man löser upp en sådan paradox.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera