Folk som ägnar sig åt politik blir avvikare.

Den som djupdyker i klassisk musik börjar förr eller senare intressera sig för atonala experiment. Den som ägnar en stor del av sin tid åt viner kan till slut bara dricka, låt oss säga, naturviner från en särskild del av Jura. Den som formar sig till cineast söker sig snart förbi den breda huvudfåran och börjar tråla efter kongolesisk film noir.

Ju mer tid man lägger ner på något, desto högre blir ribban för att intresset och entusiasmen ska väckas. Politiken är inget undantag. Det är åtminstone en av förklaringarna till att politiker på heltid ofta har betydligt radikalare idéer än sina väljare. De vill förstatliga banker. Eller ha marknadshyror. Eller införa republik. Eller lägga ner Arbetsförmedlingen.

Poängen är inte att ståndpunkter av det där slaget nödvändigtvis är fel. De kan tvärtom vara alldeles vettiga och funktionella. Men de är exempel på hur politiker ofta blir ett slags finsmakare, som inte nöjer sig med sådant som tilltalar enklare smaklökar.

Sedan demokratins genombrott har de där ytterlighetstendenserna oftast balanserats av en motvikt. Då och då slinker finsmakarnas radikalitet igenom – som i sexualbrottsutredningen 1976 som var påtagligt förlåtande mot bland annat våldtäkt och incest, eller när löntagarfonderna infördes, eller vid friskolereformen – men för det mesta mildras den. Vanligen genom ett slags självbehärskning: de politiska finsmakarna har mildrat sig själva. De vet att de, som politiker, inte bara måste få ihop en majoritet i riksdagen, utan också bland folk i allmänhet. Partipolitik är storköksverksamhet, inte en lyxkrog.

Men det mildras inte inom politiken på samma sätt som förut. Det är ett sätt att beskriva den utveckling som till exempel David Goodharts omtalade bok »The road to somewhere« handlar om. Hans begrepp »somewheres« och »anywheres« det vill säga de som är mer traditionella och rotade geografiskt och de som är urbana, kosmopolitiska eliter  överensstämmer på ett ungefär med politikens finsmakare och samhällets potatisätare. Och saken är den att finsmakarna har blivit en så stor andel av befolkningen, att de inte längre har någon lust att ta hänsyn till potatisätarna.

Det är det här som driver polariseringen och värdemotsättningarna, som splittrar politiken i nästan alla västländer. Partier som Sverigedemokraterna uppstår därför att potatisätarna inte längre känner sig respekterade av politikens finsmakare. Och det är en alldeles korrekt slutsats. I politikens topp har det blivit vanligare att kräva att folk ska hänga med och ge upp sina hopplösa gamla lojaliteter, än att mildra politiken så att den passar fler. Ett parti som Centern har gjort till sin affärsidé att vara liberala finsmakare. Den som inte hänger med kan dra åt helvete, vilket väl ungefär motsvarar att rösta på SD.

Ett underliggande antagande är att historien bara kan gå åt ett håll. Samhällets potatisätare ligger bara efter. De måste kämpa sig i kapp. Riktningen är det inget snack om.

Det riktigt oförskämda i detta är nog i de flesta fall omedvetet. Nämligen ett annat antagande: att potatisätarnas trilskande bara handlar om attityd och psykologi. De som inte hänger med har egentligen inget i sak att klaga på. Invandring är bara av godo. Det svenska pensionssystemet det bästa i världen. Det är rimligt att kräva att alla ska vidareutbilda sig, livet igenom. Och så vidare.

Även de som läst och diskuterat David Goodharts bok har nästan utan undantag hållit fast vid den här idén. Trots att en av Goodharts poänger är att samhällets potatisätare, somewheres, faktiskt har missgynnats av mycket av den politik som förts under de senaste decennierna, fortsätter de politiska finsmakarna att psykologisera samhällskonflikten. Problemet är att bara att det finns folk därute med fel attityd. Folk som »upplever sig« missgynnade.

Det är därför problembeskrivningen, inte själva problemet, så ofta blir huvudsak i Sverige. Det är, till exempel, inte vad som försiggår i »utsatta områden« som är problemet, utan att polisen offentligt talar om vilka de »utsatta områdena« är. Att tydligt beskriva ett problem betraktas som själva problemet. Ett attitydproblem. Det är attityden som måste ändras.

Det inte märkligt att politiker är avvikare. Det märkliga är när de drar den felaktiga slutsatsen att alla andra är det.

Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar för Fokus här