Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Satir på armlängds avstånd

Konstvärlden är inte redo att skratta åt karikatyrer av kuratorer och konstkännare.

Det är förhandsvisning på den lyxiga konstmässan Art Basel Miami och framför en hubot med krycka under armen, »Hoboman«, står den inflytelserike konstkritikern Morf Vandewalt. 

»Hoboman«, den hemlöse roboten, linkar fram till människor på mässan och ställer frågan: »Känner du dig någonsin osynlig?« 

»Inte det minsta originellt! Det har redan gjorts«, lyder domen. 

Vad Morf Vandewalt tycker är lag och han har makten att göra eller förgöra ett konstnärskap.

Detta är öppningen på Netflix satiriska skräckfilm »Velvet Buzzsaw«, som hade premiär i februari. Och som fick mitt Instagramkonto att både förtjusas och förfasas. Senast branschen granskades i skrattspegeln i en »egen film« var i samband med Ruben Östlunds »The square«, vilket bland annat ledde till en stämning från en konstnär. 

Det dröjde inte många timmar innan konstsajten Artsy sågade filmen i en lång recension, »Velvet Buzzsaw förstår inget om konstvärlden«. Enligt kritikern bygger inte konstvärlden på tjänster och gentjänster för ekonomisk vinning på ett så extremt sätt som det framställs i filmen.

Några dagar senare publicerade The Economist en helt positiv recension av samma film. Där lyfts den svidande satiren fram som huvudpoängen.

Frågan är om ämnet för satiren, konstvärlden, är beredd att skratta åt sig själv, och åt karikatyrer av branschens aktörer. Att döma av artikeln i Artsy: nej, inte det minsta. Det verkar finnas ett krav på en konstnärlig gestaltning utförd helt på konstvärldens villkor för att inte avfärdas som en löjlig fantasi från personer utanför, som inte fattat något. 

Vad »Velvet Buzzsaw« gör är förvisso extremt. Den krassa kommersiella verkligheten är dragen till sin spets och meka­nismerna blottlagda och förhöjda. Filmen kretsar kring en av konstvärldens favoritdrömmar: en helt okänd konstnär dör och av en tillfällighet blir dennes konst upptäckt av en galleriassi­stent som ser det storartade. Hon får de viktiga aktörerna (gallerist, musei­kurator och konstkritiker) att se samma sak. De blir alla besatta av konstverken. 

Men konstverken är dödliga  …

Även om mördartavlor inte är det någon drömmer om, så önskar nog varenda gallerist, kurator och kritiker att först av alla hitta nästa stora konstnär. Det är i alla fall vad jag gissar att de kommer att tänka när de besöker vår svenska, prestigefulla konstmässa Market i helgen. De vill helt enkelt ha något dödsbra. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera