Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Varför inte välja Europa?

Jag blev vuxen medan det kalla kriget pågick. Som 19-åring kom jag till ett delat men delvis öppet Berlin 1952. Delningen var i kraft sex år senare när jag skrev en bok om staden och förmodades träffa ett val mellan väst och öst. Kritiska intellektuella, inte bara i Sverige, ansåg att man kunde ha en tredje ståndpunkt; vilket Herbert Tingsten ansåg vara en omöjlighet. Han hade kanske rätt.

Efter Ungern och Suezkrisen 1956, Prag 1968 och avslöjandena om Stalin-tiden blev det ganska uppenbart att många av oss »valt« väst. Men vad betydde det? Man kan kanske säga att vi valde »det öppna samhället« i Karl Poppers anda, med alla dess problem. 

Det var naturligtvis inte entydigt så, med tanke på den våldsamhet varmed »vår« värld försökte skydda sina intressen, med nollpunkter i Vietnam 1975 och Irak 2003. För många framstod USA som en våldsverkare.  Efter det kalla krigets slut kunde man ändå försöka föreställa sig en fredlig världsordning där det fanns en imperial men demokratisk stormakt, USA, med alla dess stora tillkortakommanden. Andra imperier hade försvunnit. Optimismen tog slut den 11 september 2001.

Nu är vi inne i en ny tidsålder, vars dimensioner än så länge är rätt oklara. Ryssland, arvtagare till Sovjet, försöker krampaktigt men förgäves betona sin stormaktsstatus. den multipolära världen förvandlas igen till en duopoli, med Kina som ekonomisk världsmakt.

Termen »sidenvägar« lanserades av Ferdinand von Richthofen 1877. Den har fått ny aktualitet av Kinas försök att bygga ett nätverk av vägar, järnvägar, hamnar och fartygsrutter från Asien till Europa och Afrika. Den nya sidenvägen kommer att kosta minst 2 000 miljarder euro. Volvo är en del av sidenvägen.        

Vid flera olika tillfällen har jag i korta glimtar sett Kina förvandlas. Första besöket inträffade år 1966, under den begynnande kulturrevolutionens tid. Jag blev uttittad som oönskad främling på gatorna i det som då kallades Kanton. Kina skilde sig inte från andra fattiga länder i Asien. 

Ett drygt decennium senare: ett Shanghai som hade börjat utvecklas till en boomtown, begynnelsen av den kapitalism under partidiktatur som senare började erövra världen, inte med vapen utan genom investeringar och industriproduktion. I något sammanhang hade jag i Hongkong sett en långfilm som handlade om Zhou Enlais begravning. Den lokala kinesiska publiken stormgrät under hela filmvisningen. Man saknade Maos högra hand. 

Sedan kom vad som kom att kallas The handover 1997. Det regnade nästan hela tiden under dessa dagar, men vi såg hur den siste guvernören, Chris Patten, lämnade staden och gick ombord på drottningens slup Britannia, i sundet mellan det gamla Hongkong och Kowloon. Kina utfäste sig att bevara demokratin i den forna kolonin under femtio år, vilket är en kort period enligt kinesiska mått. Utsikterna är tveksamma. Under tiden har Kina byggt en bro till Macao för att understryka att allt hör samman i ett enda rike,  inklusive Taiwan. 

Tveksamheten om de kinesiska löftena blev senare uppenbar för mig när jag var med om en tv-film i Hongkong. Åskmolnen hängde över stadens demokrati.

För fyra år sedan utkom Peter Frankopans fascinerande bok »Sidenvägarna«, senare utgiven på svenska, med den anspråksfulla undertiteln »en ny världshistoria«. Det är den inte, men en fingervisning om att världsordningen håller på att förvandlas, trots Donald Trumps utsiktslösa försök att vända på utvecklingen. 

Helt problemlöst är ändå inte det ekonomiska segertåget för ett auktoritärt Kina. Att härska över imperier är inte lätt, trots Kinas energiska påståenden att man inte eftersträvar hegemoni i större skala. Den utövar man redan i stora delar av Sydostasien. Men det är inte alldeles lätt att underkuva närmare 30 miljoner uigurer, vilket sker med extrema våldsmetoder. Jag försökte en gång få visum att besöka Kashgar, där Gustaf Mannerheim, officer i tsarrysk tjänst, år 1906 påbörjade en lång ritt mot Kina i avsikt att undersöka vad som hände på Centralasiens vida vidder. Jag fick inget visum, men vet att förtrycket fortsätter och hårdnar. Men byggandet av sidenvägen fortsätter.

Gäller det att återigen välja? Ska jag låta mig mutas av att kineserna lovat att finansiera en tågtunnel från Helsingfors till Tallinn? Trots Trumps försök att skydda den amerikanska ekonomin fortsätter Kina att växa.

Tvingas jag välja? Kan man föreställa sig att vi varken väljer Kina eller USA utan det Europa vi lever i, och utesluter de mörka krafter som även vår världsdel besmittats av? I denna motsats mellan stormakter står det gamla Europa med anspråk på måtta och förnuft. Jag vet inte, men hoppas. En tredje ståndpunkt, hur man än tolkar begreppen pest och kolera.  

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera