Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Vem tror på gemenskap i Europa?

1990 – enighet, framtidshopp. Så länge sedan det var.

Segersäll stod han på scenen och sjöng på vacker italienska om ett enat Europa, om kärleken mellan länderna, om att ta varandras händer.

Toto Cutugno, vinnare i »Eurovision« 1990 med sin »Insieme: 1992«.

Toto erövrade tittarnas hjärtan och juryns röster när han passionerat sjöng om »våra stjärnor och en enda flagga« och fyllde på med »tillsammans, unite unite Europe«.

Insieme betyder just tillsammans och årtalet 1992 syftade framåtblickande på året för Maastrichtavtalet, då gemenskapen skulle bli en union, banden knytas ännu hårdare.

Europa var drömmen, framtidstron på unionen stor, väl speglat i just Eurovision 1990. Irlands Liam Reilly tävlade med »Somewhere in Europe«. Norges Ketil Stokkan sjöng leende att »Här står vi på Brandenburger Tor, hand i hand som om det var i går«.

Berlinmuren hade fallit, det som trasats sönder av kommunismen och det kalla kriget skulle enas och lagas, en ny ordning skulle komma, bättre, starkare; »Etter mange lange år – en ny vår, førr Brandenburger Tor«.

Tävlingen hölls i Zagreb. Året därpå bröt kriget ut. De mångkulturella och mångnationella konflikterna i det som var Jugoslavien hade då eskalerat bortom räddning och mitt i Europa dödade tidigare grannar och landsmän varandra utstuderat bestialiskt. Europas ledare stod maktlösa. Mindre än 50 år efter andra världskrigets slut visade människan åter sin historielöshet och grymhet.

Men Europa-drömmen levde kvar, fredstanken förblev trots allt ett JA-argument, kanske ännu starkare rentav. Själv hade jag lämnat Falkenberg fem dagar efter studenten i juni 1991 för att jobba som servitris i Florens. Europa var det förlovade landet, det sista året på hemmaplan hade jag zappat mig igenom många parabolnätter som fönster mot tv-världen, i rastlös längtan. Att kunna bo, resa och arbeta fritt i Europa, inte bara ta del av hennes skönhet, kultur, historia utan fullt ut bli en del av den. Att stå på en tågstation och se Wien, München, Paris och Rom på avgångs-skyltarna i stället för Katrineholm, Skövde och Flen.

Jag var ung och såg bara möjligheter, världen var ett vackert vykort. Öppna gränser innebar pendlande, hårt arbetande, fria människor. Tankar på kriminalitet, smuggling, flyktingströmmar, trafficking, droger, sjukdomar och andra problem flög förbi fort som små grå moln på en strålande EU-blå stjärnhimmel, den där som Toto Cutugno sjöng om. Att så många av Europas högsta ledare tycks ha varit ungefär lika lite förutseende och oförmögna till en helhetsöverblick som mitt unga naiva jag, det är värre.

Så står vi där vi gör i dag, med en dryg månad till EU-valet och ett splittrat Europa där få medborgare skulle hissa flaggan och sjunga om den. Vilket inte per automatik innebär att de flesta vill lämna, inte ens här i mitt andra hemland Italien, där skepticismen mot EU är stor. Euron har grävt hål i miljontals italienares ekonomi och vardag – ja. Vreden mot övriga Europas ointresse av att hjälpa till med migrantflödet över Medelhavet är stor – sant. Men de flesta inser att problemen är större och mer komplexa än så och att ett utträde ur EU inte skulle vara den snabba, enkla lösning som de mest populistiska talar om.

Lika lite trovärdighet har dock även de politiker som framhärdar i att tala om en gemensam europeisk lösning för migrant- och flyktingfrågan när det är så tydligt att ingen sådan finns inom synhåll.

Årets »Eurovision Song Contest« hålls i Tel Aviv den 18 maj, en vecka före EU-valet. Vi kan nog lugnt anta att ingen av låtarna kommer att handla om drömmen om ett enat Europa.

Jennifer Wegerup, är journalist och författare. Läs hennes krönikor här.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera