Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Det var som i en svensk förskola

Alla fick vara Lucia.

Moderaterna fick ett nytt mandat, liksom Kristdemokraterna. Centern växte rejält. Sverigedemokraterna också. Vänstern gick framåt, sossarna var fortfarande största parti och Miljöpartiet fick halveringen av sina mandat att bli en seger: det gick ju bättre än i riksdagsvalet. Till och med Liberalerna försökte fläckvis övertala sig att de upplevt en seger. De hade ju inte åkt ut.

Endast Soraya Post stod där utan ljuskrona.

Gudrun Schyman gjorde sitt bästa för att tala upp sitt parti, som egentligen gick i kras redan när hon släppte det och vände sig åt ett annat håll. Fi har »mycket att göra framöver«, var hennes omskrivning. Men det var så dags att börja kampanja.

Soraya Post försökte inte ens. Hon var rasande i förlusten.

»Väljarna har sagt sitt. De har röstat på klimatförnekarna och de har röstat på högerextremister, så det här är resultatet. Det talar om vad svenska folket vill.«

Varför gick det så illa, när Fi ändå haft fem år i parlamentet för att visa upp sig?

»Det har tydligen inte varit tillräckligt, antar jag, då. De antifeministiska, de rasistiska och de klimatförnekande krafterna är större.«

Soraya Posts besvikelse avtog inte i senare intervjuer:

»De svenska väljarna har ju faktiskt valt att rösta på klimatförnekare, på högerextrema som inte värderar de demokratiska värderingar som vi byggt upp under historien och det känner jag ett oerhört obehag inför.«

Vilka partier syftade hon på?

»Jag tänker på Sverigedemokraterna, jag tänker på Kristdemokraterna och jag tänker på Moderaterna.«

Innan ni skakar på era huvuden och barmhärtigt går vidare bör ni faktiskt pröva en tanke: tänk om Soraya Post har rätt? Eller snarare: tänk om hon är den enda som är ärlig?

Det är inte särskilt långsökt. Inför söndagen upprepades det gång på gång att detta var ett »ödesval«. Vår egen statsminister kallade det en »folkomröstning om högerextremism«. Centerpartiets Annie Lööf och Fredrick Federley lät förstå – de brydde sig inte ens om att fila för mycket på omskrivningarna – att den som röstade på Kristdemokraterna lika gärna kunde rösta på Sverigedemokraterna. Och den som röstade på Sverigedemokraterna röstade egentligen på Orbán och Le Pen. Och den som röstade på Orbán och Le Pen röstade i grund och botten på Hitler.

Soraya Posts bittra utskåpning av valmanskåren fanns i säck, innan den kom i påse.

Och så kom resultatet. Sverigedemokraterna upp med nästan fem procentenheter, Kristdemokraterna med nästan tre och Moderaterna med lite mer än tre. Visst, en liten övervikt för vänster och liberaler, men hälften av mandaten till de förtappade partierna. Och Le Pen slog Macron. Lag och Rättvisa tog hem segern i Polen. Orbán och Fidesz klara vinnare i Ungern. Salvinis Lega störst i Italien. Nigel Farage och Brexitpartiet nästan dubbelt så stort som Liberaldemokraterna i Storbritannien.

Jodå, de gröna vann mark. Dansk Folkeparti gick dåligt. Alternativ för Tyskland likaså. Men ändå.

Ett ödesval. Borde inte det här resultatet räcka för att hålla Löfven och Lööf, och alla de andra, vakna i en hel räcka nätter?

Men av det märktes inget eller ytterst lite. Det firades. Stefan Löfven såg inte bekymrad ut. Han varnade inte för att demokratins sista dagar snart kunde vara här. Miljöpartisterna sjöng. De var synbart lättade. Jonas Sjöstedt hade gärna sett ännu ett mandat, men lade krutet på att läxa upp journalistkåren för att den hade visat intresse för Malin Björks traktamenten och »3D-klittor«. Inte på den inrullande fascismen. Och Annie Lööf, hon fullkomligt jublade. Hon lyste av belåten triumf.

Plötsligt var det dödliga hotet i ödesvalet inte så farligt längre. Visst, det hade växt, men det hade ju Centern också. Det ska nog gå bra. Nu var det dags att fira, inte spinna vidare på panikkänslan, som hade gällt fram till vallokalerna stängde.

Jag tycker faktiskt synd om Soraya Post. Hon tog det här med ödesval på allvar. Hon trodde att det var sant, till och med efter valet. Hon förstod inte att så snart rösterna var räknade och mandaten hemplockade, var det dags att tänka på annat. Åtminstone tills nästa val. Då blir det säkert ett »ödesval« igen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera