Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Förföljd av ett enhetligt kollektiv

Därför har Katarina Frostenson rätt att försvara sig.

Det har gått drygt två år sedan jag såg Katarina Frostenson samtala med DN:s Ingrid Elam om sin poesi på Stadsbiblioteket i Stockholm. Hon pratade om sina långa stillsamma promenader i Vasastan, och hur de börjat ta sig in i hennes diktning. Bara nio månader senare var hon på flykt, driven ur landet av »massan«.

Hennes nya bok »K« börjar den 23 november 2017 när hon och hennes resekamrat, ett »du«, just anlänt till Köpenhamn, på väg mot Frankrike. Två dagar tidigare hade DN publicerat vittnesmål från 18 kvinnor om hur »Kulturprofilen«, Frostensons make, utsatt dem för sexuella trakasserier och övergrepp.

»K« är en försvarsskrift således. Bokens titel syftar på både hennes eget namn och huvudpersonen Josef K i Kafkas »Processen«, en oskyldigt anklagad vars varje försvar tas som intäkt för hans skuld. Den syftar också på det ålderdomliga ordet kabal. Redan från början slår Frostenson tvärsäkert fast att Kulturprofilen är ett oskyldigt offer för ett ränkmakeri, medvetet orkestrerat av DN (ute efter egen makt) i maskopi med de »avundsamma« kvinnorna som vittnat. Han »vilkens framgång ingen kunde utan avund se«, skriver Katarina Frostenson och liknar honom därmed vid Kung Oidipus, han som också förföljdes av sitt öde och förjagades.

»Ty den som smittar detta land är du«, säger den blinde sanningssägaren Teiresias till Oidipus, som i sin tur anklagar Teiresias för en komplott i maskopi med Kreon (ute efter egen makt).

Det är en vågad och märklig liknelse. I den vanligaste läsningen av dramat är det Oidipus som egentligen är den blinde, som in i det sista vägrar att se sanningen: Att det är han själv som är brottslingen. Men Frostenson väljer en något ovanligare tolkning: Den franskamerikanske filosofen René Girards teorier om Oidipus som »Syndabocken«, en generisk roll som om och om igen i världshistorien har uppstått och uppstår i samhällen som är i kris.

»Berättelser om förrädare och syndabockar behövs med jämna mellanrum för att grupper ska förenas och samhället få en känsla av att det befrias och ›renar‹ sig«, skriver hon.

Med sin text sorterar Katarina Frostenson in sig i raden av exilförfattare – Strindberg, Almqvist, Bergman – som flytt Sverige efter kontroverser. Den är infallsrik och personlig, full av insikter om skam och upprättelse hos en människa som plötsligt slungats ut ur sin gemenskap. Via språket, genom att vända och vrida på svenska och franska ord, analyserar hon kollektivets roll som inkvisitor och hämnare, och de mekanismer som driver människor att skipa olika rättvisor i olika tider. Frostenson har aldrig känts så närvarande i sina texter som här, och åtminstone jag kan ha överseende med att texten emellanåt faller ner i bitterhetens diken med ibland larviga klyschor om baksluga, stela svenskar kontra mondäna fransmän med sin »désir«. (Värre är en patriarkal härskarteknik där kvinnliga motståndare beskrivs som frigida, och att hon envisas med att avfärda vittnen som anonyma trots att så många framträtt med namn.)

»K« är en text av en människa som lider utan att själv ha begått något brott. Även om hon faktiskt bär lidandet åt sin make så ska man vara bra hård för att glömma att lojalitet till och med i rättssystemet är en självklar rättighet makar emellan. Texten är som bäst när den djupdyker i denna den utstöttas ensamhet, bortstötningsmekanismerna hos omgivningen och den paranoia som kan bli resultatet av ett möte med ett sådant plötsligt enhetligt och illvilligt kollektiv.

Jag släcker ner boken med en tom känsla av att jag saknar henne, redan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera