Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Höger och vänster förenas i nationalism

Men det är stor skillnad på européer och européer.

Det finns en enkel liten resebyrå i centrala Aten. Den är knappt mer än ett fönster i en vägg. Den heter Bp travel service. Den säljer »special charter flights to Europe«.

Jag går förbi där under några dagar i maj och undrar: Är Grekland inte längre en del av Europa?

Vid Syntagmatorget sover jag en natt på flotta hotell Grande Bretagne. Jag har bott där någon gång tidigare, kanske var det 2010. Då fanns det en minnesplatta på väggen. Den sade att hotellet under åren 1941 och 1942 fungerade som de nazistiska ockupanternas högkvarter. Nu har plattan bytts mot en ny. Där står att hotellet var högkvarter för den grekiska armén under åren 1940 och 1941.

Detta med Europa är inte lätt. De centrala EU-institutionerna finns utspridda på fyra platser i tre olika länder. Vissa länder är medlemmar i eurosamarbetet, andra inte.

I Sverige får man köpa snus, men inte i grannlandet Finland. Det är klart att man då måste fråga sig var fan detta Europa egentligen håller hus.

Europa har inget eget telefonnummer, inget eget vitt hus. Symbolspråket domineras av nationalstaterna. Europa är en idé, eller ett löfte. Kanske ska det så förbli. Löftet handlar om fred, frihet, välfärd. Främlingar i överflöd vill ingen veta av.

En gång i tiden var Europa ett uttalat fredsprojekt. Det föddes som en reaktion på nassarnas härjande, inte minst i det soldränkta Grekland. Nu styrs Europadebatten av ett slags nynationalister, både till vänster och till höger.

På vänsterkanten sägs att EU gynnar de stora företagen och bankerna, på arbetstagarnas bekostnad. Den ekonomiska krisen i Grekland handlade inte om en överstor skuldbörda. Det var en kamp för mänsklig värdighet.

Inom högern är berättelsen en annan. Där är Bryssel en ansiktslös huvudstad fylld av andra klassens politiker som på olika sätt försöker begränsa den fria kapitalismen i dess naturliga flöde. I denna version styrs Grekland än i dag av lata kommunister som gärna lever sina liv på andras pengar.

Man kan förstås också betrakta EU på andra sätt.

Europas grundarfäder var alla katoliker: Adenauer, de Gasperi, Kohl, Mitterand. Föreställningen om ett överstatligt Europa har väl alltid varit lättare att acceptera i det romersk-katolska rummet, inte minst tack vare den katolska kyrkans federala struktur. För protestanter och nordeuropéer handlar Europa snarare om Hansan. Om EU som ett rättsbaserat handelsförbund.

Jag tänker också geografi. I de norra delarna av Europa är EU ett slags omfördelningsprojekt. I de södra delarna ett globaliseringsprojekt med negativa förtecken.

Påståendet kan preciseras. I de södra delarna av Europa fungerar samhället och solidariteten på ett vertikalt sätt. I de norra delarna fungerar det däremot horisontellt. I söder löper välfärdsförsöken från patronerna och patriarkerna och de maffialiknande familjesystemen neråt till samhällets olycksbarn. I norr handlar det om progressiva skatteutjämningar över samhälls- och kanske klassklyftor, styrda av statsmakten.

Var löper då den sydliga och den nordliga tråden samman, i detta EU? Ja, vem vet? Inte jag. I de forna sovjetsatelliterna i öster skrattar folk åt talet om Europa och freden. Ryssland är där en evig fiende, liksom också i Sverige.

Och mitt i allt detta då själva förvirringen kring begreppet Europa.

Elias Canetti skrev en gång att »resten av världen var känd som Europa«. Canetti föddes i den bulgariska hamnstaden Ruse. Människor som steg på båtar och seglade uppför Donau kom först i Wien fram till Europa. Jag misstänker att folket i Canettis hemstad tänker precis likadant ännu i dag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera