Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hur smart är det att inte prioritera kulturen?

Vi står ju inför ett »ödesval«.

En kamp för att bevara Europas själ. Så beskrev Europaparlamentets brexitsamordnare Guy Verhofstadt, på twitter i november, helgens val till EU. Han är inte ensam om denna syn på unionen som en arena för strid. »Ödesvalet« kallar Lars Jederlund omröstningen i sin bok med samma  namn. Det är visionen om ett öppet och tolerant Europa som står på spel, hotad av protektionistiska, klimatförnekande och främlingsfientliga nationalister på den yttre högerkanten.

Och själens slagfält är kulturen.

Man kan således förvänta sig att de politiska partierna, oavsett val av sida, ska stå rustade till tänderna inför denna kamp på kulturpolitikens område. En granskning av valmanifesten antyder att de i alla fall inte är yrvakna. Liberalerna vill vara en glasklar röst för stärkt yttrande-, tryck- och pressfrihet i EU. Miljöpartiet föreslår kännbara sanktioner mot medlemsstater som inte respekterar grundläggande demokratiska rättigheter. Socialdemokraterna lyfter särskilt fram hot från länder, Ungern och Polen, som angriper fria medier och försöker strypa det fria ordet, och framhåller att Sverigedemokraterna »hyllar den här utvecklingen och gör sina egna attacker mot medier, minoriteter och meningsmotståndare«.

Trots det andas inte många ord om hur kulturens och mediernas oberoende ska skyddas.

Kulturen har makt att beröra människor på de djupaste plan, med känslor och stämningar, tankar, energi. När Max Tegmark, fysikprofessor vid amerikanska MIT, i sin bok »Liv 3.0«, beskriver hur en diktator skulle kunna ta över världen med hjälp av artificiell intelligens väljer han bland flera möjliga vägar via kulturen, eftersom han inser att det är både enklast och snabbast. Med överlägsen hastighet och briljans kan hans AI, med hjälp av all världens information samlad i den gigantiska databasen internet, skapa filmer i tusentals versioner, alla skräddarsydda för väl avgränsade grupper på samtliga språk. Så skapas ett vida överlägset kulturmaktcentra, och dörren är vidöppen för att börja påverka. Med idéer. Med pengar. Med politik.

Sverigedemokraterna är det parti som tydligast har förstått allvaret i denna strid och i långa stycken läggs texten ut om hur kulturen måste skyddas mot EU:s försök till indoktrinering. Ordet »kultur« ger i deras valmanifest 22 träffar, där de andra partiernas manifest har max 5.

»Vi förstår att varje stat behöver bindas ihop av ett väl fungerande samhälle som präglas av en gemensam historia, ett gemensamt språk, en gemensam kultur, en gemensam identitet och en känsla av en gemensam framtid«, skriver partiet i valmanifestets inledning. De påföljande förslagen syftar till en stärkt nationell kultur, ett stärkt nordiskt samarbete inom kulturen baserat på historiska »nordiska kulturmarkörer« och en »gemensam identitet« i nationen.

Kulturen och medierna ska således skyddas från EU-intrång för att fritt kunna användas för nationalistiskt uppfostrande syften.

Under tiden yppar Vänsterpartiet inte ens ordet kultur, mer än att internet ska vara fritt för att stimulera skapande, lärande och kreativitet. Fi konstaterar att nationalister använder kulturen som ett slags slagträ, där kulturen påstås vara nationellt enhetlig och utnyttjas för att konstruera gränser mellan människor, men partiet lägger inga egna förslag.

Kulturfrågan kan framstå som perifer och »lyxig« bredvid stora utmaningar som klimatförändringar, främlingsfientlighet och samhällsklyftor. Men kanske, just i år, att det skulle ha varit smart att prioritera upp den något. <

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera