Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Kolonialismens långa skugga

Nu börjar berättelserna om Algeriet ta form bortanför krigets och Camus kvävande tyngd. Alice Zeniter bryter ett tabu.

Det är hög tid för fjortonårige Youcef att bli man. Börja jobba, försörja sin mamma, umgås med de andra karlarna. Men hans avlidne far hade en skuld som han aldrig betalade och skammen går i arv till sonen. Den kabyliska bergsbyns män häcklar Youcef, nekar honom arbete och låter medvetet hans livschanser gå till spillo. Som läsare är det lätt att sätta den provinsiella, närmast medeltida hårdheten mot ett barn i vrångstrupen.

Men i Alice Zeniters roman »Kons­ten att förlora« är det hela bara en algerisk förrätt till den franska huvudrätt som serveras senare i boken.

Alice Zeniter visste inte mycket om sin pappas bakgrund i Algeriet. När hon började att ställa frågor om varför familjen aldrig åkte dit på semester fick hon kortfattade svar. Hon uppfattade att det var något med »Harkis« och slog upp ordet. Det var första gången hon hörde talas om de algerier som slogs på Frankrikes sida mot algeriska frihetsrebeller i självständighetskriget.

Med sin fjärde roman, »Konsten att förlora«, på svenska i vår, har 32-åriga Alice Zeniter slagit världen över. Boken följer tre generationer ur samma familj, med avstamp just som Algeriet kastas in i det långa kriget. När frihetsrebellerna anländer är anfadern Ali skeptisk och tycker sig genomskåda deras tomt skramlande ord om vapengömmor och hemliga strategier. Han stred för Frankrike i andra världskriget och vet dessutom vad fransmännen gör med förrädare. Klämd mellan två sidor väljer han att slåss för den makt han uppfattar som helt överlägsen.

I 130 år var Algeriet en fransk koloni. Självständighetskriget 1954–1962 var brutalt och präglades av tortyr, terror och övergrepp. När Frankrike till sist gav upp var det inte längre möjligt för de algerier som stred på fel sida att stanna i landet.

Romanen är indelad i tre delar, en för varje generation. Den andra delens rubrik, »Det kalla Frankrike«, och dess referens till »Aeneiden« i första meningen lämnar inga tvivel om vad det är för en nedstigning som Ali gör tillsammans med sin son Hamid, huvudperson i del två, och resten av sin familj. Många av de 60 000 nya harki-medborgare som flydde över Medelhavet hade inte ens varit i Frankrike förut. I mottagningsläger omringade av taggtråd gömdes de länge undan, smärtsamma påminnelser om ett blodigt krigstrauma som ingen ville veta av.

Hamid inser vad han måste göra. Han måste bli helt fransk. Han måste glömma Algeriet.

Romanen »Konsten att förlora« är löst baserad på Alice Zeniters egen familjs historia; och för bokens berättare, Naïma, född i Frankrike och huvudperson i bokens tredje del, är livet mer sorglöst. Zeniter var 25 år innan hon första gången, tillsammans med vänner, reste till Algeriet. Hon blev alltmer medveten om den tystnad som perforerade berättelsen om familjens historia med stora hål.

– Boken handlar för mig om detta: vad som överförs till nästa generation, passivt eller aktivt, berättar Alice Zeniter under ett kort besök hos sitt svenska förlag.

– Jag tror att det finns en sorts sund reflex att, som för Hamid, inte vilja överföra hemskheterna i algeriska kriget. Men i sociologiska studier på ättlingar från algeriska kriget har man upptäckt att det är i stort sett omöjligt att leva utan en berättelse. Det slutar med att de själva formar en historia, som kanske är felaktig.

Uppslagsboken från barndomen var tydlig: Harki är de algeriska soldater som slogs på den franska sidan, samt deras barn och barnbarn. Redan på sidan 31 i »Konsten att förlora« dyker arvsynden upp i form av den unge Youcef. Den läsare som lite överlägset skakat på huvudet åt bergsbyns sedvänjor får fortsätta att skaka när den inser att i Frankrike är Naïma och Alice Zeniter, trots en uppväxt i Normandie och obefintlig soldaterfarenhet, också harkis. I dag räknas antalet, med ättlingar, i hundratusentals fransmän som med start i lägren bakom taggtråden sett många livschanser förspillas i fattigdom och marginalisering.

– Jag har den där rädslan för att säga att vi kom 1962. Det avslöjar omedelbart att min farfar inte kunde stanna i det självständiga Algeriet. Det finns de som anser att harkis är förrädare och de som anser att harkis bevisar att den frans­ka kolonisationen var något bra. Det är två tolkningar som jag inte vill ha nära mig, men som ständigt närmar sig mig med ljusets hastighet, säger Alice Zeniter.

I Algeriet är franskan inte längre officiellt språk och litteraturen har strävat bort från det franskspråkiga. Trots det är Algeriets mest kända författare fortfarande en fransman, Albert Camus – en »pied noir« (svartfot), som franska medborgare i det koloniala Algeriet kallades – som med ett Nobelpris i ryggen och verk som »Främlingen« och »Pesten« gjort outplånliga avtryck som skildrare av landet. I takt med att postkolonialistiska tankegångar, ordentligt försenat, fått fäste i Frankrike ökar intresset för att läsa och skriva om den franskalgeriska erfarenheten på nytt sätt. En författare som Nina Bouraoui, delvis uppvuxen i Algeriet efter självständigheten, skriver ofta om den dubbla identiteten som både en klyvning och en rikedom. Så även för Naïma i »Konsten att förlora«.

– Man lär sig väldigt fort som franskalgerier att friheten att konstruera sin egen identitet är pytteliten. Jag är inte fri gentemot Algeriet, därför att min far har bestämt att det landet inte angår oss. Vi har kommit till Frankrike för att leva och tänka som fransmännen. Från andra hållet, varje gång jag säger att min pappa kommer från Algeriet så får jag frågan om jag ska återvända dit. I den frågan hör jag att det är Algeriet som är mitt land, säger Alice Zeniter.

Hon konstaterar att personliga vittnesmål fortfarande dominerar den frans­kalgeriska litteraturen och efterlyser fler fiktiva romaner med ambitionen att fånga perspektivet från dem som kolonisationen kallade »infödingarna«. Hon tror att ett problem kan vara just Camus. Hans storhet krossar alla författare runt omkring honom.

– Det är svårt att veta vad man ska göra med Camus arv. Särskilt för de algeriska författare som skriver på franska. Det är komplicerat att säga att han är höjdpunkten av det som skrivs om Algeriet, att det inte går att överskrida hans nivå. Camus är trots allt en produkt av kolonisationen. Han ger endast en sida av Algeriet, säger Zeniter.

Men från andra sidan Medelhavet hörs även andra röster. Den algeriske författaren Kamel Daoud gav sig 2013, på franska, på mästermonumentet självt: Camus »Främlingen«.

I »Främlingen« irrar huvudpersonen Meursault pied noir runt, förvirrad av tomhet efter sin mammas död och bländad av solen, innan han dödar en okänd man på en strand i Alger. Romanen fortsätter utan att ta större notis om den mördade, med sitt ärende att utforska meningslösheten i en människas handlingar.

I Daouds roman »Fallet Meursault« blir den dödade »araben« huvudperson. Han får ett namn, Moussa (Moses), och hans bror Harun (Aron, som hjälpte Moses att befria israeliterna från slaveri i Egypten) försöker bringa klarhet i vad som hänt Moussa. Det blir en berättelse om alla namnlösa araber som fallit offer för det koloniala våldet; samtidigt som Daoud besvarar Camus existensialism med filosofisk kritik av fransmännens blick på »araben« och den dualism mellan religion och nationalism, franskt och arabiskt som gjort hans land så mycket skada, både förr och nu.

– Det finns några politiskt genanta saker hos Camus, säger Alice Zeniter, som i sin bok inte kunnat låta bli att ge honom en känga för hans romantiserade blick på »infödingarna«.

– Han befinner sig i en romantisering av fattigdomen, utan att se att det är hans folk som kommit och förstört det traditionella jordbruket och sätten att överleva, säger hon.

Ur detta perspektiv går det trots allt att ta sig förbi Camus. Youcef, fjortonåringen i bergsbyn, går i slutet av romanens första del barfota och genomvåt i regnet när berättaren får en vision av hur Camus skulle ha uppfattat pojken: »Camus skulle ha tyckt att han liknar en antik grekisk herde, men Hamid tänker bara att han måste frysa.«

***

Fakta | Algeriet i film

»Le petit soldat« Jean-Luc Godards film från 1963 förbjöds i Frankrike på grund av de referenser som gjordes till det algeriska kriget.

»Indigènes« Rachid Boucharebs prisade och Oscarsnominerade film kom 2006 och beskriver hur algeriska soldater diskriminerades och behandlades som andra klassens invånare trots att de stred för Frankrike under andra världskri- get.

»Chronicle of the years of fire« Guldpalmsvinnande film från 1975 om hur kolonialismen påverkade vanliga medborgare i Algeriet mellan andra världskri- get och inbördeskriget.

»Outside the law« Tre algeriska bröder återfinner varandra i Paris efter en lång period av förluster under självständighetsrörelsens år 1945–1962. Även denna film signerad Bouchareb från 2010 blev Oscarsnominerad.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Blogg / Ekonomi

Bolagsjättar med egen utrikespolitik

Bolagsjättarna är numera stora som stater och beter sig också som nationer - med en helt egen utrikespolitik.

Ekonomi / Utrikes

Grispest höjer köttpriset i Kina – väcker symbolisk oro

En svinpest har drabbat Kina. Det driver upp fläskpriset – vilket skapar en ekonomisk oro i landet.

Blogg / Ekonomi / Inrikes

Göran Persson går i Carl Bildts fotspår

Blogg: Göran Persson vägrar sälja aktier när nya uppdrag adderas till portföljen. Carl Bildt har gjort likadant. Enda skillnaden – den ene är socialdemokrat.

Prenumerera