Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

När konsten blev Pandoras ask

Måste vi vaccinera oss mot längtan?

Författaren Agnes Lidbeck beskriver i en tänkvärd krönika (DN 10/5) hur hon – för sent – inser att en algoritm har fört spellistan vidare mot Ulf Lundells »Rom i regnet«. Hur hon oroad ser sin 6-åriga dotter stillna och lyssna medan artistens ord »sällan visad ömhet brann som en glöd i mig//och ett barn i trasor skrek efter bröd i dig« skvalar ut i rummet, utan att hon hinner skydda dottern.

»Jag kunde ha sparkat mig själv. Inte nu, inte redan«, skriver Lidbeck. Och när dottern undrar varför karln inte tar en omelett i stället för att tjata om rom faller modern tacksamt på knä framför barnet, en bild av en nästan religiös besvärjelse. 

»Vi faller på knä inför det vi inte kan hindra«, skriver Lidbeck, som om låttexten vore Pandoras ask – Ondskan själv. Lidbeck bävar också inför den dag då »rösterna börjar gå in«, när dottern börjar botanisera i världslitteratur och »aldrig kommer att se på sina händer med egna ögon igen«. Modern våndas inför den natt då dottern får höra Cohen eller Waits, och då en framtida pojkvän får henne att lyssna på Dylans »Sad eyed lady of the lowlands«.

»Hon kommer att höra de där orden [---] som en ... längtan ...«, fruktar Lidbeck, men konstaterar att man inte kan vaccinera sig mot konst.

Nej, lyckligtvis inte. Än. Men om Tolstoj, Dylan och Cohen nästan beskrivs som skadliga för att de uttrycker förälskelse och besjunger kvinnan (kvinnan, inte barnet), känns steget till ett samhällsnyttigt, längtanshämmande vaccin skrämmande nära. Att utgå ifrån att en flicka efter att ha läst världslitteratur inte förmår se »sina händer med egna ögon«, tenderar att omyndigförklara henne och beskriva henne som långt mer hjälplös än de besjungna kvinnorna.

Jag förstår Lidbecks poäng. Men de texter som hon förser med varningsskylt behöver inte väcka en kvinnas »vilja att vara konst«. De kan också ge näring åt en ren existentiell längtan, en livsnerv som också inspirerar kvinnan som skapande subjekt.   

Lidbeck framhärdar dock i sin vaccinations-iver: »Om vi lyssnar tillsammans, blir du kanske som vaccinerad? Om jag står bredvid dig när han sjunger om ryggtavlor och syrener.«

Barnet ska alltså inte skyddas från någon som begått allvarliga brott - det hade varit förståeligt - utan mot någon som besjunger ryggtavlor och syrener.

I denna tribunal måste jag erkänna att även jag i förälskat tillstånd kan romantisera mannens gestalt – och syrener – på ett, ja, kanske idiotiskt sätt. Men ärligt talat har jag funnit mer feministisk kraft i vissa låttexter av Lundell, i den gråögda otämjbara Anna Karenina och i delar av Strindbergs brev till Siri, än i ännu ett drev i sociala medier.

Inte ens Strindberg kan – trots sin kassa kvinnosyn – förhindra oss från att hämta kraft ur hans verk. Eller hindra kvinnor från att själva skriva och – om man så önskar – besjunga hans ryggtavla vid statyn bland Tegnérlundens syrener. Och, om han muttrar misogynt, svara: »Konsten är fri.«

Visst måste tåget gå vidare från en station där den besjungna kvinnan sitter fjättrad på en piedestal av snäva förväntningar och ideal. Förhoppningsvis måste Anna Karenina inte dö under det tåget. Inte heller korrigeras eller fördömas, vare sig av sitt trångsynta 1800-tal eller av framtiden. 

Jag är ingen vaccinationsmotståndare, tvärtom. Men om vi inte ens mellan hägg och syren får besjunga förälskelsens dårskap eller tycka om texter som hyllar den älskades åtbörder, då efterlyser vi vaccin mot själva längtan. Och då kan man tala om risk för själslig narkolepsi.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera