Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Enpartistaten Kalifornien

Det vi ser är ett politiskt system som förlorat sin köl.

Det är världens femte största ekonomi, med en BNP som nyligen passerade Storbritanniens. Det är också en enpartistat.

De två senatorer Kalifornien skickar till Washington D C är båda demokrater. Av Kaliforniens 53 ledamöter i representanthuset är 46 demokrater. Guvernören, Gavin Newsom, är demokrat. Demokraterna har en nästan 80-procentig majoritet i delstatsparlamentet och en 75-procentig majoritet i delstatssenaten. Nästan alla befolkningstäta kommuner styrs av demokrater. Till och med i traditionella republikanska fästen, som Orange County i Los Angeles, har demokraterna börjat ta över. Bara i det glesbefolkade, lantliga inlandet är republikaner fortfarande normen.

Det är inte förtryck och diktatursfasoner som lett fram till den kaliforniska enpartistaten. Det är det amerikanska tvåpartisystemet, i kombination med republikanernas oförmåga att fånga en väljarkår som blir allt mindre enhetligt vit och allt bättre utbildad. Delstaten, som var Ronald Reagans valda hem, tog ytterligare ett stort steg bort från Republikanerna när Donald Trump blev partiets presidentkandidat. Det var inte bara en fråga om politisk övertygelse, utan om kultur. Donald Trump kunde knappast ha blivit till någon annanstans än i New York. Västkusten är något helt annat.

Hur ska man se det som sker i Kalifornien? Är det en triumf för Demokraterna? Är det morgondagens USA? Eller döljer sig en mycket djupare förändring bakom de ojämna röstetalen?

Nyckeln ligger i Republikanernas märkliga, självupplösande förvandling, som egentligen började redan under Bill Clintons presidentperiod. Nu tycks upplösningen krypa på från alla håll i USA.

Att Donald Trump vann den republikanska presidentnomineringen var framför allt ett tecken på att republikanerna som parti, efter år av internt krig och radikalisering, förlorat kontrollen över sina kandidater. Det som hänt därefter bekräftar det. Med ett fåtal undantag är nu republikanerna på nationell nivå ett parti fullt upptaget med att hantera sin president. Amerikanska presidenter dominerar alltid sin omgivning, men det här är något mer. Det är svårt att utifrån upptäcka något fungerande partiliv alls. Det är som om en hel politisk ekologi slagits ut i ett slags miljökatastrof. Det har blivit omöjligt att föra diskussioner och alla balanser och motstånd saknas. Kvar blir tvära kast, häftiga, okontrollerade rörelser, rädsla och falskt lismande.

Det är här Kalifornien brukar dyka upp, som ett slags omen. I många fall som en önskan om gudomlig rättvisa: Se hur det går för Republikanerna i Kalifornien. Se vad som väntar i resten av landet.

Det alldeles säkert helt fel. För den politiska upplösningen i USA är inte en rent republikansk angelägenhet.

Demokraternas svar på det republikanska partiets upplösning är snarare att imitera konkurrenten, än att välja motsatt väg. Det finns nu 24 demokratiska presidentkandidater till valet 2020. Det är det största antalet kandidater i något partis primärval i amerikansk historia. På andra plats kommer just det republikanska primärvalet 2016, då 17 kandidater ställde upp och Donald Trump segrade.

I ett parti med något slags ideologisk och organisatorisk stabilitet går det inte till på det här sättet. I ett sådant parti är varken osäkerheterna eller osämjan så stor som den måste vara, för att ge ett startfält av den här storleken.

Det vi ser är den amerikanska varianten av det vi redan sett i Italien, i Frankrike och nyligen i Storbritannien. Kanske till och med i Tyskland: partiernas kollaps. Formellt borde det inte spela någon roll. I ytterst få demokratiska länder är konstitutionen byggd på partimakt. Man kan till och med argumentera för att mindre partimakt är ett demokratiskt lyft.

Men saken är den att nästan alla demokratier ändå hämtat sin politiska stabilitet i partiernas granskande och styrande processer. Och att demokrati också kräver viss ordning och förutsebarhet.

Kalifornien är ett förledande exempel. Det vi ser är inte ett av de stora partiernas triumf över det andra. De vi ser är ett politiskt system som förlorat sin köl.

Kanske är det oundvikligt, på vägen mot en ny, fungerande ordning. Men det blir inte en fridsam väg.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera