Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Det normala helvetet på jorden

Till slut blir det för mycket. Då måste man be om hjälp.

Det var en lättnad att få diagnosen. Alla människor har sin gräns och min råkade vara ung officer och veteran som efter ett sammanbrott hängt sig i sina föräldrars vardagsrum. Det var pappan som hittade kroppen och nu förde han en hopplös kamp för att Försvarsmakten skulle ta ansvar för sonens död. Fadern överlämnade pärmar med papper tillsammans med sin förväntan om upprättelse.

Svåra händelser gör en människa stark, men bara till en viss gräns, sedan går det utför. För mig råkade det vara just detta som gjorde ryggsäcken för tung. Jag hamnade i en brunn av ångest och förtvivlan.

Räddningen blev till slut Veteranmottagningen på Uppsala akademiska sjukhus. Det är landets enda psykiatriska mottagning för dem som gjort utlandstjänst. Ibland för andra krigsskadade, som jag själv. Kliniken startades 2016 på initiativ av psykiatrikern Eva Lindström och två veteraner som arbetade inom psykiatrin, eldsjälar som insåg att det inte fanns någon plats för denna grupp inom vården och att okunnigheten om deras problem var stor.

Drygt hundra patienter behandlas där, de flesta för depressionens onda kusin: PTSD, posttraumatisk stress disorder. Hade den unga officeren sökt sig dit hade han kanske levt i dag. Nu var det i stället jag som satt i mottagningsrummet på våning fem och undrade vad som var fel.

»Du är deprimerad, förmodligen med underliggande PTDS-problematik«, sa överläkaren Eva Lindström. »Men det ska vi ordna.«

Några månader senare var brunnen förseglad med SSRI-preparat och samtalsterapi och jag hade fått livet åter.

Det finns två skäl till att jag skriver om detta: Det första är att det absolut inte finns någon skam med psykisk ohälsa, faktum är att det snarare är helt normalt att bli deprimerad. Hälften av alla kvinnor drabbas någon gång i livet och en fjärdedel av alla män, men där är mörkertalet stort. Män drar sig nämligen för att söka hjälp. De biter i stället ihop, självmedicinerar med sprit eller droger, blir aggressiva, utåtagerande eller tar livet av sig, som den unge officeren.

Av tio självmord är sju män.

De som väl tar sig till vården kan missas eller underbehandlas eftersom diagnosverktygen är utformade efter kvinnliga patienter, enligt en avhandling gjord av Lena Thunander Sundbom, universitetsadjunkt i medicinsk vetenskap.

Kvinnors symtom psykologiseras i gengäld oftare enligt samma avhandling. En tjej som söker för magvärk kan få livsstilsråd och psykofarmaka, medan en man skickas till röntgen. I slutändan förlorar alla på den vården.

Ökningen av psykisk ohälsa är kraftig bland barn och unga, enligt en rapport från Socialstyrelsen.

Köerna till bup och psykiatriska mottagningar växer, som en tickande psykisk bomb som snart kommer brisera.

Helt uppenbart är något väldigt fel, men ingen vet säkert vad det är. Det skylls på sociala medier, tarmbakterier, stress, socker, krav och gud vet vad.

Ändå är depression inget nytt. Hippokrates beskrev dess innebörd redan för 2500 år sedan, vilket i alla fall torde utesluta sociala medier som orsak.

Kanske är psykisk ohälsa helt enkelt ett helt normalt helvete på jorden, som hälften av alla människor genomlidit sedan tidernas gryning. En deprimerande tanke i sig.

Men det finns numera hjälp att få, vilket är det andra skälet till denna text: Det är inte ett tecken på svaghet att be om och ta emot hjälp. Det är ett tecken på styrka och mänsklighet. Av alla de saker jag lärt mig av veteranerna i Uppsala är detta det viktigaste. För det finns helt enkelt ingen anledning att ligga i en nattsvart brunn av mörk förtvivlan, när allt man behöver göra är att sträcka ut handen efter en stege.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera