Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Förebådade modernismen

Femton år före modernismens tysta färgklaver skapade uppfinnaren Martin Wiberg, påhejad av Alfred Nobel, ett piano som spelade med färger i stället för toner.

Platsen är Himalaya. I ett specialbyggt tempel har kören, som i ett grekiskt drama, tagit plats tillsammans med full orkester, förstärkt med orgel och ett färgklaver. Organisten slår an ett mäktigt ackord som ekar i raviner och klyftor kring världens tak. Kören stämmer in och färgklaveret sänder ut ljusstrålar som målar bergväggarna i regnbågens alla kulörer.

Verket ska inte bara kröna tonsättaren Alexandr Skrjabins karriär, det ska utlösa en kosmisk omvälvning som förkunnar en ny värld, räddad av andlighet och musik i himmelsk förening.

Men så råkar Skrjabin skära sig på rakhyveln, få blodförgiftning och dö.

Kalla det modernism, kubism, futurism, surrealism eller dadaism. Under 1900-talets första årtionden utmanades konstens själva grundvalar på alla fronter. Ryssen Skrjabin var en av dem som utvidgade den klassiska musiken med nya tonskalor, samtidigt som ­Picasso och Braque monterade ner måleriets centralperspektiv med kubism och collage. Många tog intryck av psykoanalysen som var i sin vagga. De tog hjälp av ny teknik som film. Efter fotots genombrott var det inte längre konstens roll att avbilda världen naturtroget. I en politiskt orolig tid som ledde till ett världskrig blev det även konstens uppgift att ta fram prototyper för en annan, bättre värld.

Dadaismen tog, liksom surrealismen, form under själva kriget; med ready-mades, »kubistisk dans«, performance och antikonst. Futuristisk musik tog in stadens ljud och oljud, kakofoni och atonala inslag. Allt ifrågasattes och ställdes på sin spets.

Skrjabins mastodontverk »Mysterium« var ett allkonstverk som i Himalaya skulle inleda en ny era där människan, i filosofen Nietzsches anda, förädlas och når sin högsta potential. Han gjorde förstudier, framför allt verket »Prometheus«, som till skillnad från »Mysterium« fullbordades. Det kom dock inte att framföras fullt ut förrän efter hans död.

Vid ett uppförande i New York 1915, kort före Skrjabins död, användes ett färgpiano som tillverkats i staden enkom för konserten. Skrjabins egen protoyp med en skivtallrik med glödlampor i olika färger blev kvar i hans lägenhet i Moskva, som nu är museum. Färgorgeln i New York projicerade färger på en duk, i stället för att som tänkt skickas ut i lokalen.

Frågan är om ryssar eller amerikaner kände till Martin Wibergs »spektralpiano« från 1896. Liknande tankar fanns på flera håll. Modernisten Arnold Schönberg grundade tolvtonsmusiken, i vilken stycken byggs kring teman, där den kromatiska skalans tolv toner, alltså både de vita och svarta tangenterna, ingår en gång vardera. Han skapade 1913 också ett allkonstverk med färgspel.

Martin Wibergs utgångspunkt var inte musiken utan tekniken. Han verkade som uppfinnare från 1850-talet till 1903 och byggde bland annat en differensmaskin, en föregångare till datorn (se faktarutan).

Till hans mer visionära idéer hörde tanken att olika färger kan förändra vårt sinnestillstånd, rent av bota sjukdomar. Det funderade han på i mitten av 1800-talet, kanske inspirerad av poeten och naturforskaren Goethes färglära. På den byggde senare även antroposofins grundare Rudolf Steiner vidare.

Ungefär samtidigt återkom Wiberg, 70 år gammal, till färgerna med patentet »Spektralpiano«.

Att förknippa toner med olika färger är en förmåga som kallas synestesi, att intryck från ett sinne triggar ett eller flera andra sinnen. Det vanligaste är att ha olika färger på alfabetets bokstäver, på siffror och dagar. ­Musikalisk synestesi kan också vara olika färger på ackord eller att det – i extrema fall – framkallas till exempel inre bilder av tredimensionella strukturer.

Förmågan är sannolikt överrepresenterad bland konstnärer, men det är inte känt om Martin Wiberg hade den. Att han ägnade färger ett särskilt intresse är dock klart, och spektralpianot sticker ut bland hans uppfinningar. Den är inte lösningen på ett tekniskt problem utan ska framkalla en estetisk effekt. Wiberg ville inte komplettera ljud med färger, som senare Skrjabin eller Schönberg, utan ersätta det.

Spektralpianot såg ut som ett vanligt piano, men tangenterna var inte fästa till hammare som slog på strängar. I stället var de trästänger som sträckte sig i hela pianots djup. I änden av varje satt en färgad glasskiva och längst bak på vardera sida av pianot en öppning. Med en lampa skickades ljus in i ena öppningen och ut genom den andra. På vägen passerade det genom glasskivorna med olika kulörer och ett färgspel framkallades.

I patentet från 1896 beskrev Wiberg pianots syfte: »att genom spelning på klaviaturen eller skifvornas omvexlande upplyftande åstadkomma vexlande olikfärgade ljusstrålar, för att därmed framkalla sensationer i ögat, som träffas af dem, eller fysiologiska verkningar hos de kroppar som utsätts för dem.«

Wiberg föreställde sig att en artist skulle kunna komponera färgsymfonier lika variabla som musikens symfonier. Men tänkta finansiärer av ett sådant projekt var kallsinniga, med ett undantag. Alfred Nobel nappade på idén, som han höjde till skyarna:

»En färgtonsopera – det vore löjligt att skratta åt ett sådant förslag. Jag anser idéen vara utmärkt geniell och originell. Då jag snart kommer till Stockholm få vi talas vid om saken«, skrev Nobel i ett brev till Wiberg. Efter sin namnteckning lade han till: »Idéen är så snillrik att jag ej nog kan gratulera dess upphovsman.«

Liksom i fallet Skrjabin och hans ofullbordade »Mysterium« ville emellertid Döden annat. Bara några månader senare avled Alfred Nobel och spektralpianot föll i glömska. Men bara ett decennium senare kom den revolution som skakade kons­tens grundvalar. När gränser mellan konstarter och genrer – rent av mellan konst och icke-konst – revs upp blev det en renässans för tankar som tonsättaren Richard Wagners allkonstverk. Framföranden skulle inte bara kittla ett sinne utan flera, gärna alla!

Det var inte bara Skrjabin som byggde färgpianon. Den ryske cellisten och radioingenjören Lev Termin konstruerade 1919 instrumentet theremin som spelas utan beröring, med händerna i magnetfält. Han hade visioner om föreställningar innehållande musik med färg, doft och dans. Han byggde ett system med strålkastare i olika färger kopplade till instrumentet.

Den svenske bildkonstnären Viking Eggeling, verksam i Berlin, tog också ny teknik till hjälp. Under många år drevs han av tanken på att framställa musik som bilder, grafiska symboler, i stället för toner. Det utmynnade 1924 i den banbrytande – tysta – filmen »Diagonalsymfonin«.

Ungefär samtidigt turnerade dansk-amerikanen Thomas Milfried med konserter på »ljusklaver«. Svensk press påtalade att det minsann inte var någon nyhet, utan en svensk uppfinning. Samma sak skedde när en ryss 1961 lanserade en elektronisk apparat som omvandlar ljud till »en regnbåge av färger som kan projiceras på en biografduk«.

Martin Wiberg gick ur tiden 1905, men nyheter som dessa höll hans minne levande. Trots uppfinningar som den kompakta differensmaskinen, den långlivade brevlådan och tändsticksaskmaskinen är det hans färgpiano som fortfarande kittlar tanken. Detta trots att spektakulära ljusshower länge varit rutin på rockkonserter, och även i klassiska sammanhang.

I en dödsruna över Wiberg beklagas att hans färgpiano aldrig förverkligades:

»Denna plans utförande skulle för våra konstnärer, jag tänker särskildt på våra målare, öppna ett nytt ofantligt verksamhetsfält. Kanske om 100 år eller så idéen åter födes i någon tänkares hjärna. Må vi då hoppas att han möter en samtid mer mogen att uppfatta storheten i en dylik plan!«

***

Visionär uppfinnare

Martin Wiberg, född 1826 i Skåne, verkade som uppfinnare från 1850-talet till 1903, två år före sin död.

Han konstruerade bland annat en tändsticksaskmaskin, en skrivmaskin, en snabb­skjutande bössa, en brevlåda använd långt in på 1900-talet och en metod att förbättra torv som bränsle.

Martin Wiberg gjorde flera visionära uppfinningar, som spektralpianot 1896. Därefter skisserade han ett flygplan och en motor med turbindrift. Patentet från 1903 brukar räknas som den första reamotorn, med en princip som kom att omsättas i praktiken långt senare.

Hans stora verk var differensmaskinen från 1859, en föregångare till ­datorn; byggd i ­betydligt mind­re format än den pionjärmaskin som Charles Babbage aldrig fick att fungera.

»M. Wiberg another young swede has made a very genious and compact Differ­ence Engine«, skrev Babbage i ett brev till en fransk kollega och bad honom att stötta Wiberg när denne skulle presentera sin maskin i Paris. Maskinen, som även satte typer för tryckning av sina resultat i tabellform, kom både att tillverkas och användas.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera