Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Om en uppväxt bland storsvenskar

Det är inte synen på finlandssvenskar som överklass som får rikssvenskarna att vända dem ryggen. Orsaken är mycket intimare än så.

Jag läste med intresse Anna-Lena Lauréns kulturartikel om språkliga minoriteter i DN (2/6). I texten beskriver hon hur grupper som talar ett minoritetsspråk i ett land gärna uppfattas som att de gör sig märkvärdiga och ser sig som förmer i förhållande till majoriteten. Genom att betrakta minoriteten som en privilegierad elit kan majoritetsbefolkningen komma undan med att klistra på minoriteten skulden för egna tillkortakommanden och upplevda orättvisor. Detta är en historisk förklaring till att antisemitismen frodas i så många länder, genom tiderna, och Laurén argumenterar för att även positiva stereotyper om dessa ”privilegierade” grupper därför måste betraktas som försåtliga fördomar.

Laurén jämför med rikssvenskarnas syn på finlandssvenskar, den svenskspråkiga minoritet i Finland som hon själv är uppvuxen i. Trots att den runt 300 000 personer stora finlandssvenska befolkningen rymmer alla samhällsklasser så sitter bilden av en gammal svenska adel, som blev kvar i den östra rikshalvan, hårt. Finlandssvenskar ses allmänt i Sverige som en privilegierad överklass. Det är en sådan syn på den privilegierade minoriteten som får svenskarna, enligt Laurén, att reagera ganska ljumt på judarnas utsatta situation i Sverige idag. Och samma tankemönster gör att svenskarna inte kan uppbåda något engagemang för sina enda språkfränder, finlandssvenskarna, när dessa kämpar för lika rättigheter, inom främst språk och kultur, i Finland.

Det är intressanta tankegångar om hur skadligt det är med förutfattade meningar till och med när fördomarna är positiva, och jag tvivlar inte på att de är i högsta grad relevanta. Men min erfarenhet, som född i Finland, men uppväxt i Sverige i en finlandssvensk familj, är att svenskarnas svala hållning för finlandssvenskarnas sak inte alls har att göra med fördomar om överklass. Rikssvenskar har knappt en bild av finlandssvenskar över huvud taget.
I stället har jag alltid upplevt att det handlar om en känsla av svenskhetens överlägsenhet, mot alla andra nationaliteter, och kanske i synnerhet mot finnar. Denna känsla projiceras, via det svenska, på finlandssvenskar (i den mån de vet vad en finlandssvensk är) och det blir, för en rikssvensk, underförstått att en finlandssvensk känner av samma överlägsenhet.
Och då blir svenskarna generade, av tanken på att heja på den redan överlägsna parten. Av blygsamhet och god ton tar de parti mot finlandssvenskar eller för finnar, den till ”Det svenske” så självklart underlägsna parten.
Ren storsvenskhet, alltså.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera