Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Orimligt tvivel

Där har ni veckans formulering.

Den har hållit ända sedan förra torsdagen, när filosofiprofessorn Per Bauhn i Svenska Dagbladet tog sig an det svenska rättssystemets oförmåga att hantera jihadister.

Bauhn har sagt att han ser det som en plikt att delta i samhällsdebatten. Jag förstår vad han menar. Man skulle hellre klippa häcken, eller läsa en roman, eller något annat berikande. Men plikten kallar. Och så står man och viftar med sina argument igen.

Å andra sidan är pliktdrivna personer – och nu syftar jag på Bauhn, inte på mig själv – oftast intressanta att läsa. De knackar på tangentbordet med ett syfte. Råkar de vara filosofiprofessorer är chansen hyfsad att de har en idé som de tänkt igenom också.

Det senaste året har Per Bauhn bland annat blandat sig i klimatdebatten, debatten om religion och sekularism och nu, alltså, debatten om hur jihadister hanteras av svenska domstolar. Han gick, som vanligt, rakt på huvudsaken:

Som det svenska rättsväsendet fungerar har Sverige två sätt att lösa problemet med jihadister. Det ena är att de försvinner till en krigszon, där de förhoppningsvis blir skjutna. Det andra är att något annat land, till exempel Danmark, dömer dem för de handlingar de begått eller planlagt.

Att svenska domstolar skulle klara av att lösa problemet, är uppenbarligen för mycket begärt.

En jihadist tycks, i Bauhns ord, behöva bli »påkommen med en bekännelse i ena handen och en bomb i den andra« för att fällas i svensk rätt. Bauhn hänvisar till en friande dom som nyligen föll i Svea hovrätt och han tror sig också kunna sätta fingret på varför svenska domstolar nästan alltid friar, även i fall där rätten rimligen begriper vad den åtalade pysslar med. Det handlar om att dom ska baseras på en bedömning av de enskilda bevisen, inte på ett »helhetsintryck« av bevisningen.

Det finns goda rättssäkerhetsskäl för den här ordningen. Först och främst den viktiga principen att hellre fria än fälla. Men det kan gå för långt. Som när det blir omöjligt att finna personer skyldiga, trots att de är troende jihadister, har sagt sig villiga att själva utföra terrordåd och dessutom skaffat vapen, kemikalier eller andra verktyg för sådana dåd.

Bauhn uttrycker inte saken så, men ibland kan man få intrycket att svenska jurister fått för sig att rättssäkerheten kräver av dem att de spelar dumma.

Det går förstås att göra något åt saken. Det finns andra länder, Danmark som sagt, som faktiskt förmår fälla människor som planerar att skära halsen av misshagliga konstnärer eller spränga en shiamuslimsk moské i luften. Sverige har en hel del att lära där och Bauhn skissar på hur en sådan lärdom skulle kunna se ut.

Och sedan blev det tyst.

Ja, inte helt. Ett tjugotal korta kommentarer, på Svenska Dagbladets hemsida. Några tweets. Men inte mer. I stort sett inte en enda jurist som säger så mycket som halv sju. Det undantag jag hittat är Krister Thelin, som alltid varit ovanligt meddelsam för att vara toppjurist. Han gör å andra sidan det svenska jurister brukar göra: antyder att alla resonemang om beviskrav innebär att rättssäkerheten åker ut.

Vad är det för något? Tror verkligen svenska jurister att Sverige är världens enda rättsstat? Tror de att varje förslag om att lära något av andra länders rättssystem, är detsamma som att föreslå systematiskt justitiemord?

Jag upphör faktiskt aldrig att förbryllas över detta. Svenska jurister verkar styras av en märklig yrkesmoral som likställer varje diskussion om nuvarande praxis med tjänstefel. Det är möjligt att de för en livlig intern debatt, men den når i så fall ingen utanför deras egna kretsar. Utåt finns bara en enda accepterad hållning och den är, en aning förenklat, att varje möjlighet till fällande dom gränsar till ett övergrepp. I alla fall om det inte rör sig om vissa sexualbrott.

Ett litet tips till landets jurister: Ni är och ska vara fristående från allt möjligt, men ni lever inte på en annan planet. Ert rättssy-stem är inte fulländat och varje intryck från omvärlden är inte ett hot. Och vill ni arbeta i ett system som åtnjuter förtroende, kan ni i längden inte spela hur dumma som helst.

Det finns inget rättsvidrigt i att lära sig skilja på rimligt och orimligt tvivel.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera