Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Stopp för bidrag – ofta det bästa EU kan göra för klimatet

Osunda projekt blir inte mindre sjuka av att EU skjuter till pengar.

Jag poströstade och reste i väg. Kollade inte ens resultatet av Sveriges mest irrelevanta valrörelse, hittills, förrän jag kom hem från Sicilien.

På Sicilien finns en smalspårig järnväg som gör vad den heter, Circumetnea. Jag klev på vid ändstationen i Catania. Fyra fransoser och ett japanskt par åkte också de elva milen runt Etna. En handfull lokalinvånare steg på den gamla vagnen som varken hade toa eller luftkonditionering. Men fönstren gick att öppna.

Tänkte att denna linje lämpligen läggs ner när vagnarna har gjort sitt. Det närmar sig. Tåget segade sig uppför berget mellan övergivna åkrar och terrassodlingar. Det gick inte fort. Men skramlade desto mer.

Plötsligt – en nybyggd lång tunnel. Med flera underjordiska stationer. Ingen gick av, ingen gick på. Anade EU-stöd, hur som helst skattepengar. Därefter ny tunnel, med stationer, och några skolungdomar steg på för att åka ett par stopp.

I Randazzo bytte vi tåg till ett ännu äldre för färden ner mot Riposto vid kusten. Galonsoffan var så nersutten att jag knappt nådde upp för att se ut genom fönstret. Men jag såg flera nya vinplanteringar på höjderna runt  700 meter upp och unga citrusplantor närmare havet.

Det går tre turer hela vägen runt. Färden tar drygt tre timmar. Detta kan inte gå att räkna hem på något vis, inte ens med glädjekalkyl på miljönytta av kollektivtrafik. Motorerna går dessutom på diesel. Ändå sker nyinvesteringar. 2016 började ett par nya polska dubbelvagnar, för 106 sittande, rulla.

Överallt i Europa satsas skattemedel, med eller utan omväg över Bryssel, på infrastruktur som ska få över passagerar- och godstrafik från väg och luft till räls och vatten. Så gott som alltid med utopiska uppskattningar av nyttan.

Man tänker att mänskligheten borde ha lärt sig  av Göta kanal. Visst är den fin. Men jävlar vad den har kostat, och kostar. Som turistmål är dock Wasserstrassenkreuz mäktigare,  där går Mittelland­kanalen på en bro över Elbe. Politikerna beslutade om »Verkehrsprojekte Deutsche Einheit Nr. 17« utifrån prognosen att godstrafiken skulle öka med 600 procent. Den ökade knappt alls. Pråmarnas andel av godstransporterna i Tyskland sjunker i takt med vattenståndet i floderna. 2013 gick 9,3 procent av inrikesfrakterna på vatten, fem år senare 7,8 procent. Prognoserna pekar fortsatt neråt, när frekventare vattenbrist spräcker fraktscheman.

Men den som har vägarna förbi Magdeburg bör kosta på sig 27,50 euro och fyra timmar för att beskåda ingenjörskonst och ekonomiskt vansinne från däck på en utflyktsbåt. Med kringinvesteringar handlade det om cirka 2 miljarder euro vid invigningen 2003.

I östra Europa renoveras järnvägsstationer, och förses med gallerior, till största delen med EU-medel. När jag hade rest runt i Polen har det förefallit mig bakvänt. Vad ska man med eleganta stationer till när tågen segar sig fram? Men passagerarstatistiken säger att det inte har varit fel. I Wroclaw ökade resandeströmmen med 50 procent på några år.

Ändå tar det snabbaste tåget därifrån till Warszawa nästan fyra timmar (36 mil). Det är lika långt till Berlin. Dit går Kulturtåget fortast, men bara två gånger i veckan.  Resan tar mer än fyra timmar, och då hamnar man inte på Hauptbahnhof.

1936 tog resan mellan Breslau, som Wroclaw hette då, och Berlin två timmar och trekvart.

Men jag tänker inte plädera för att EU och länderna ska satsa på höghastighetsbanor. De flesta som är färdiga eller under konstruktion är orimligt dyra. På grund av fria fantasier om kostnader och toppfart. På grund av att det bor för lite folk nära stationerna. På grund av att länderna inte kan samsas när det gäller tåg som ska korsa gränser. De kritiska rapporterna är många, EU:s revisorer levererade sin för ett år sedan.

På hemmaplan har Riksrevisionen sågat Botniabanan. Vilket inte hindrade Stefan Löfven från att i fjol ta första spadtaget för fortsättningen, Norrbotniabanan. Och man hoppas på rejäla EU-bidrag. Kanske 40 procent.

Men osunda projekt, stora som små, blir inte mindre sjuka av att EU skjuter till pengar. Det borde EU-valet ha handlat om – hur svenska politiker på bästa sätt kan liera sig med andra för att få verklig klimatnytta för pengarna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera