Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Tories enda möjliga hopp

Boris Johnson är storfavorit till uppdraget som kan bli hans politiska död.

Ingen minns sir Murland Evans, men söker man på hans namn dyker samma historia upp, i ett otal versioner. Historien handlar om Winston Churchill, då 16 år gammal och liksom Evans elev vid Harrow, en av de sju ursprungliga privatskolorna i England. Churchill och Evans sitter och talar när något kommer över den unge Churchill och han utbrister:

»London kommer att vara i fara och i den framskjutna position jag kommer att fylla, blir det mitt öde att rädda huvudstaden. Att rädda imperiet.«

Den nogräknade kan invända att Churchill, femtio år senare, inte riktigt levde upp till sitt kall. London blev till betydande del lagt i ruiner. USA tog över rollen som världsmakt. Men för Churchill själv var hans tidiga övertygelse ett skäl till att han aldrig gav upp tanken på sin egen centrala roll, inte ens när hans kollegor på goda grunder betraktade honom som en före­detting.

När Boris Johnsons personligt hållna biografi över nationalikonen, »The Churchill factor«, publicerades var det fortfarande nästan två år till brexitomröstningen. Ingen kunde föreställa sig att Jeremy Corbyn skulle bli nästa Labourledare. Det var ett annat Storbritannien. Men en del var sig ändå likt, som att Boris Johnson siktade på premiärministerposten. Johnson var inte direkt subtil när han pekade ut parallellerna mellan författare och föremål i sin Churchillbok.

Nu är Johnson närmare sitt mål än någonsin, förutsatt att hans privatliv inte exploderar i hans ansikte. Och plötsligt ser fler parallellerna.

Churchills sensationella politiska återinträde berodde inte på att han var älskad av sitt parti. Det var han inte. Det berodde på att tillräckligt många av Churchills partikamrater såg honom som den enda person som skulle kunna rädda den hopplösa situation som uppkommit. Ungefär så går resonemanget om Boris Johnson också. I ett parti som glömt bort hur man kompromissar, är han det närmaste ett enande namn man kan komma.

Det handlar till betydande del om att torypartiet är så hårt pressat av Nigel Farage och hans Brexitparti, att valet av ledare av många parlamentsledamöter ses som en existentiell fråga. Ingen tror annat än att det kommer att bli ett parlamentsval inom en någorlunda nära framtid och valkretsar där de konservativa kandidaterna tidigare kunde ta hem segern i förskott, framstår inte längre som säkra.

Det handlar förstås om det gamla vanliga politiska positionerandet för att främja egna intressen. Konservativa politiker som inte haft något att säga till om under Theresa May ser andra möjligheter med Johnson.

Det handlar till dels om en självförstärkande framgångsvåg. Ju fler som gör bedömningen att Johnson kommer att vinna, desto fler vill vara med på tåget när det går.

Men det handlar också om en tro på, eller åtminstone ett hopp om, att Boris Johnson faktiskt ska visa sig ha den unika förmåga som krävs för att äntligen ta brexit från på stället marsch till något slags slut, eller åtminstone ett slut på början.

Det är skälet till att de som anser att Boris Johnson skulle gjort klokare i att sitta ut det här valet och låtit Brexitmonstret äta sig mätt på ännu en dödsdömd premiärminister, misstar sig.

Det här är Johnsons Churchillögonblick.

Boris Johnson har aldrig tänkt sig att bli en premiärminister bland andra. Han har alltid haft ambitionen att vara en exceptionell premiärminister. För det krävs en exceptionellt knivig situation. Nu finns den. Churchills tro på att vara utvald var i ett sådant läge så stark att övertygelsen smittade. Något liknande sker kring Boris Johnson nu.

Det är en balansakt på slak lina. Linan är i det här fallet Johnsons egen personlighet. Det är fullt möjligt att han lyckas skjuta sig själv ur tävlingen. Även där finns paralleller till Churchill. Hans personlighet var ofta större än hans omdöme. Men skulle Johnson lyckas att ta sig hela vägen kommer den verkligt stora frågan: Kan han göra något åt brexitsituationen och vad skulle det i så fall vara?

En del talar för honom. Hans självförtroende och hans tro på sitt land är en sådan sak. Ett av regeringen Mays problem var oförmågan att ladda och koncentrera politisk kraft. Det saknades någon egentlig vilja till brexit, och det ömsesidiga misstroendet mellan medborgare och regering försatte May i underläge i förhandlingarna med EU från början.

Något annat som talar för Johnson är att han har betydligt högre trovärdighet i hotet om ett avtalslöst utträde än sin föregångare. Ett avtalslöst utträde skulle inte bara vara besvärligt för Storbritannien, utan skulle skada EU, som just nu har nog med egna problem.

En tredje sak är att Johnson, trots EU:s upprepade försäkran om motsatsen, med all sannolikhet kommer att kunna tvinga fram någon form av förhandlingar. De 39 miljarder pund som EU lovats av May kan Johnson till stor del låta frysa inne. Det vore ett direkt självskadebeteende av EU att inte samtala om den saken.

En fjärde sak är att Johnson är omvittnat duktig på att delegera och samla skickligt folk kring sig.

Men mycket talar mot att Boris Johnson skulle förmå finna en väg som ingen annan sett. Hans självförälskelse och njutningslust kan bli handikapp. Hans tid som utrikesminister stod framför allt ut i det att den präglades av dåligt hantverk. Och situationen är så knivig, att det inte är lätt att se hur någon premiärminister ska kunna hantera den, utan att förstöra sin egen karriär på kuppen.

Journalisten Iain Dale, som ledde den första utfrågningen av de två kandidaterna förra helgen, liknade Boris Johnson vid en annan historisk person än Winston Churchill: lady Jane Grey.

Hon bar drottningtiteln i nio dagar in­nan hon avrättades.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera