Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Vad gör de egentligen?

I mitten alltså.

Det fanns en tanke efter valet om att svensk politik var på väg att byta hemmaplan. Socialdemokraterna hade gjort sitt sämsta val någonsin och Miljöpartiet var lättat att få vara kvar. Alliansen kunde inte regera, med de förbehåll som slagits fast i förväg. Så nu var vi äntligen framme i Mittens rike, som Centerpartiet drömde om för flera år sedan.

Det var den här tanken som drev januariöverenskommelsen: Mitten dikterar politiken. Sossarna är transportkompani. Inte tvärtom.

Sedan började den förbannade vardagen.

Statsvetarprofessorn Leif Lewin påminde, Gud signe honom, i Dagens Nyheter för en dryg vecka sedan om Tantalos gästabud. Det är inte en ny HBO-serie, eller ett sommarevent i Kungsan. Tantalos är en värsting i de grekiska myterna. Han ställde ständigt till bekymmer för gudarna. Han krönte sin illgärning med att servera gudarna människokött: enligt vissa sin egen son, enligt andra ett uppkok på några av gästerna.

Lewin tar fasta på den senare versionen. Mittenpartierna, menar Lewin, håller på att ätas upp av sin värd, Socialdemokraterna, precis som man kunde vänta sig.

Det var därför Stefan Löfven kunde ta januari-överenskommelsen med ro. Han trodde lika lite som Lewin på någon alldeles ny ordning i svensk politik. Han hade redan grytan kokande och snålvattnet rinnande.

Hur fel det gått i mitten märks förstås mest i Liberalerna, som när den här tidningen når läsarna snart ska ha en ny ledare, men inte verkar ha så mycket mer. Sättet som ledarvalet skett på har inte bäddat för en nystart. Sprickorna är tydliga, viljan till försoning är det inte. Det är fortfarande en öppen fråga om Liberalerna kommer att överleva.

Inom Centern är den dubbla tron på gudinnan och mammon fortfarande stark. Annie Lööf anses, nästan per definition, alltid göra rätt. Pengarna räcker för att finansiera den dyra speciallösningen med en egen parallellorganisation, som krävs när partiet i praktiken sitter i regeringen, utan att finnas på departementen. Men det går sisådär i opinionen. Och priset för samarbetet är inte i första hand ekonomiskt. Det som kostar är den nödvändiga anpassligheten till Socialdemokraterna. Ärendet med socialförsäkringsminister Annika Strandhälls hantering av Försäkringskassans förra generaldirektör, Ann-Marie Begler, gjorde det tydligt. Det kommer att bli mer av den varan.

Och sedan har vi väljarna.

Kristdemokraterna har i de tjattrande klasserna slutat att betraktas som ett mittenparti. Internt är det också trenden. Men väljarna är inte lika snabba. När Centern går ner, går Kristdemokraterna upp. Och tvärtom. Det ser ut som om en betydande grupp yngre, lättrörliga kvinnor nu hoppar fram och tillbaka mellan de två partierna, beroende på veckoform. Om Liberalerna väljer Nyamko Sabuni till ledare, blir de kanske tre som slåss om samma grupp.

Det här skapar förstås instabilitet. Instabilitet skapar nervositet. Nervositet leder till irritation och märkliga beslut.

Är det egentligen någon som förstår vad Ebba Bush Thor hade för syfte med att gå i direkt konflikt med Lars Adaktusson? Alldeles oavsett hur korrekt han beskrev det som hänt, vad fanns att vinna på att angripa honom? Att opinionsstödet hade dalat, lika plötsligt som det först steg, må vara hänt, men partiet låg fortfarande ett par procentenheter över ett skapligt valresultat. Varför denna upphetsning?

Svaret är drömmen om mitten. Även om Kristdemokraterna inte odlat den, gör de kommunicerande kärlen med Centern att partiet drabbas av konsekvenserna. Eftersom drömmen om mitten är just en dröm, utan stadga och jämvikt, skickar den konvulsioner genom hela systemet.

Det är detta allt egentligen handlar om. Idén om Mittens rike är en återvändsgränd, eftersom den bygger på samma grund som decemberöverenskommelsen: en konstgjord kortslutning där runt en femtedel av väljarna ska räknas bort. Den »lösningen« har redan havererat. Det vi ser nu är en spökvariant som bara lever i vissa huvuden.

Centern och Liberalerna kan mycket väl spela nyckelroller i politiken under kommande år. Men då måste partierna hitta strategier som utgår från de förutsättningar som väljarna lagt fast. Annars står de även fortsatt på menyn.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera