Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Vem står upp för biblioteken?

Vi har fått nya medborgarcentrum. Som ekonomerna nu siktat in sig på. 

Den unge mannen ville låna en särskild engelsk bok. Boken fanns nog på Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm, men tyvärr var den reserverad för forskare. Valfrid Palmgren rådde honom att söka upp ett arbetar- ­eller folkbibliotek. Han förklarade för henne att det var meningslöst, den typen av litteratur, för folk som vill lära sig något, fanns inte på den sortens bibliotek.

1905 hade Palmgren lyckats bli Sveriges första kvinnliga biblioteksamanuens efter att ha doktorerat på den franske barockpoeten Théodore Agrippa d’Aubignés användning av infinitiv. Mötet väckte insikten hos henne att biblioteken inte var tillgängliga för alla. Två år senare klev hon in i de vackra salarna på New York public library – i bibliotekens föregångsland – med dess rader av mörka skrivbord med en bordslampa på varje plats, och skilda avdelningar för utställningar och föreläsningar. Öppet för alla, oavsett stånd och ålder. Hon imponerades särskilt av sagoberättandet på avdelningen för barnböcker.

Hennes rapport från resan, »Bibliotek och folkuppfostran«, kom 1909. På KB startade hon en utbildning för bibliotekarier och 1911 öppnades det första svenska barnbiblioteket. Samma år lämnade hon sin enmansutredning med förslag om bland annat skolbibliotek.

Välståndet har sin egen bistra tragedi, bäst sammanfattat med det uttryck som beskriver familjeföretags cykler: förvärva, ärva, fördärva. En första generation av entreprenörer kämpar för att få det bättre och lämna efter sig något bestående åt barn och barnbarn. Nästa generation har sett kampen och vinnlägger sig om att vårda det som hårt har vunnits. Den tredje generationen har bara sett välmåga, och förstår inte varför deras föräldrar är så dåliga på att njuta av livet.

Biblioteken som vårt samhälles sista icke-kommersiella bastioner vaktar de över världens minnen. En skatt som tagit ett sekel att bygga upp. Antalet utlånade böcker har visserligen minskat något de senaste åren, men i gengäld ökar antalet besök, enligt Kulturrådet. Biblioteken håller på att förvandlas till medborgarcenter; dit man kommer för kurser och föreläsningar, för hjälp att fylla i blanketter och använda dator, för språkkontakter, för att plugga eller jobba i lugn och ro eller bara för att värma sig en stund i väntan på bussen en snöig vinterdag. Förutom för att läsa och låna en kasse böcker.

Men medan Helsingfors satsade en miljard på att möta framtida behov hos en växande befolkning med det storslagna nya biblioteket Ode i fjol, så har nya politiska majoriteter i Sverige i år klubbat minskade kulturbudgetar för nästan var fjärde kommun, enligt Svensk Biblioteksförening. I Jönköping har öppettiderna på Stadsbiblioteket kortats med åtta timmar i veckan. I Hammarö kommun tas bemanningen bort i skolbibliotek. I Stockholm ska 40 tjänster bort på Stadsbiblioteket, och bokkollo, poesicirklar och öppen scenverksamhet dras in. Aktiviteter som ofta riktat sig till barn och unga, denna »prioriterade målgrupp«.

Det kan ibland vara svårt att försvara nyttan med kultur mot ekonomismen; »om det inte bär sig utan bidrag så vill väl inte folk ha det«. Hur föra i bevis att avantgardekonst som utmanar och utvecklar oss också utmanar och utvecklar den mainstreamkonst som en kritisk massa är beredd att betala pengar för? Att bredden är spetsens bas. Att kommersen runt underhållning förutsätter den illa betalda kreativitet som föregår den. Att ingen skulle stå ut med den kulturella rundgång som annars skulle bli dess eviga stiltje.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera