Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Jenny Lindahl: »Kulturkriget ingen märker«

Få stirrar på kulturpolitiken i Sverige. Trots att den är beprövad som verktyg för att uppfostra massorna, för att skapa en nationell identitet, skriver Jenny Lindahl – ny krönikör i Fokus.

Ett av mina topp tio största misslyckanden i att framstå som en rimlig människa var när jag utanför Södertälje Folkets hus, en solig Kristihimmelfärdshelg 1996, blev intervjuad av Erik Fichtelius. »Figge vill prata med dig«, hade SVT-medarbetarna sagt med ett tonfall som inte kunde annat än utläsas som: »Nu har du verkligen breakat.«

Först fejk-gå förbi fanborg för klippbilderna som skulle inleda inslaget. Sen intervjun. Jag gjorde det jag skulle. Det gick bra. Tills frågan »Men blir det inte en blodig revolution då?« –  som en tänkbart oundviklig konsekvens av att driva igenom något (minns ej längre vilket) av de krav jag lyft i det odrägligt långa tal som jag hållit inför Vänsterpartikongressen strax innan.

De första gångerna svarade jag ordentligt. Alla samhällsförändringar måste ske med fred och demokrati. Men han ställde frågan om och om igen. Jag var på den tiden ännu inte på det klara med hur en sådan situation skulle hanteras. Jag svarade, lite surt, att »man kanske inte ens märker när den kommer«.

Läs också: Jenny Lindahl, ny krönikör i Fokus

Revolutionen alltså. Det såg inte bra ut i Aktuellt på kvällen när alla stod samlade i foajén på Folkets hus och tittade på nyhetssändningarna. Men faktum är ju att en revolution inte behöver märkas när den pågår. Det är bland annat en fråga om uppmärksamhet. Stirrar vi på en fläck ser vi förändring till och med om det inte finns någon.

Få stirrar på kulturpolitiken i Sverige. Trots att den är beprövad som verktyg för att uppfostra massorna, för att skapa en nationell identitet. Sovjetunionen är ett av många exempel. Avsevärda resurser gick till såväl kultursatsningar för att skapa socialistiska medborgare, som till censur och förföljelse. Listan på historiska och nutida exempel är lång.

I Sverige var vänstern framgångsrik i att använda kulturpolitiken för att förändra samhället. Inte genom repression och reaktion, utan genom en stark tro på att både folkrörelserna och politiken behövdes för att skapa en kultur för folket som inte var kommersiell. 1974 års kulturpolitik syftar än i dag till fri press, fritt konstnärskap och fri folkbildning. Delar av den liberala högern tycker då som nu att det är bra, och andra delar tycker att det inte är särskilt liberalt. Men få av någondera lägret bryr sig speciellt mycket om kulturpolitik.

Annat är det med Sverigedemokraterna. De har en omfattande och ganska revolutionär kulturpolitik, som ska skapa nationalistiska medborgare. Den har skrattats åt av fint folk i ett par decennier nu, som om den inte behöver tas på allvar, som om den aldrig kommer att bli verklighet. Men låt oss testa tanken.

Vi säger att en part vill ha regeringsmakten. Vi säger att den i det syftet behöver en annan part som har 62 mandat av de 175 som totalt krävs för att släppa igenom en statsministerkandidat. Vi bortser för tillfället från vem som kan regera med vem. Vi säger att i det här scenariot är den frågan löst och vi befinner oss i förhandling.

Frågan är nu vad den där parten som vill ha regeringsmakten kan och vill betala för att köpa de där 62 mandaten. Och vad parten som ska sälja mandaten vill ha för dem.

Den här situationen är det normala parlamentariska läget i Sverige. Vi har nästan alltid minoritetsregeringar. Så vad brukar det kosta?

Det är väldigt olika. Göran Persson köpte MP och V med budgetsamarbete. Carl Bildt betalade, enligt Bert Karlsson, med att alla större beslut förankrades hos Ny Demokrati innan de lades fram. Fredrik Reinfeldt 2010–2014 kom undan billigt när Sverigedemokraterna var nya i riksdagen. Majoritetsförhållandena mellan blocken var alltjämt tydliga och ingen ifrågasatte grunddragen i vilka block som fanns. Den enda frågan var väl om MP skulle byta sida.

Minoritetsregeringarna har, oavsett vad de haft för färg, sällan rubbat de eviga uppgörelserna i svensk politik. Innan Reinfeldt var det migrationspolitiska betongfundamentet mellan M och S starkt. Och likadant ser det ut med kärnkraft, pensioner och försvar. Det finns en tvärpolitisk uppfattning om kulturpolitiken också, men till skillnad från många andra frågor har intresset varit så svagt att ingen orkar uttala det, eller arbeta med att utmejsla vad det består i, eller varför det behövs.

Om kulturpolitiken blir betalningsmedel i en kommande regeringsförhandling, är den en valuta som står lågt i kurs hos alla partier utom Sverigedemokraterna. Kanske därför att ingen förstår vad det potentiellt betyder.

När den tänkta regeringen är klar med att fastställa på vilket sätt motparten aldrig kommer att få inflytande över migrationspolitiken, så kan den ha försovit sig till en helt annan revolution.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Blogg / Ekonomi

Bolagsjättar med egen utrikespolitik

Bolagsjättarna är numera stora som stater och beter sig också som nationer - med en helt egen utrikespolitik.

Ekonomi / Utrikes

Grispest höjer köttpriset i Kina – väcker symbolisk oro

En svinpest har drabbat Kina. Det driver upp fläskpriset – vilket skapar en ekonomisk oro i landet.

Blogg / Ekonomi / Inrikes

Göran Persson går i Carl Bildts fotspår

Blogg: Göran Persson vägrar sälja aktier när nya uppdrag adderas till portföljen. Carl Bildt har gjort likadant. Enda skillnaden – den ene är socialdemokrat.

Prenumerera