Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Magdalena Andersson höjde sin fjärrkontroll. På skärmen framför journalisterna klickade hon fram stapel efter stapel som visade hur förbättringarna för pensionärer framför allt skulle gynna dem i samhället med lägre inkomster. Sedan brast hon ut i ett snett leende.

Sa att Liberalernas ekonomisk-politiska talesperson brukade framhålla hur långt ifrån varandra de stod ideologiskt.

»Han har rätt, helt rätt«, fortsatte hon och lät stapeln som visade effekten av en slopad värnskatt fylla skärmen.

– Det är någonstans mellan svårt och omöjligt, muttrade finansministern, att lägga en budget med bra fördelnings­politisk profil när värnskatten ska avskaffas.

Det måste ha varit den hårdaste sågningen en svensk finansminister har gjort av sin egen budget, resonerade en journalist på plats när höstbudgeten presenterades i onsdags.

Alla skatter är ideologiska, men somliga är mer ideologiska än andra. Någon annan anledning står inte att finna till varför värnskatten under sina 25 år återkommande har debatterats som en nationell angelägenhet, trots att den bara utgör cirka 0,3 procent av statens samlade skatteintäkter (skattebortfallet räknat mot totala skatteintäkter).

När värnskatten infördes 1995 av Göran Perssons socialdemokratiska regering var det i 90-talskrisens efterdyningar. Det skulle städas i ekonomin. Höginkomsttagare skulle därför bidra mer, med några procentenheter högre skatt på den sista andelen av inkomsten.

Svensk ekonomi kom på rätt köl men skatten hängde kvar – ideologiskt sett var den också lätt att motivera. Och de två borgerliga Alliansregeringarna, åren 2006–2014, lyckades krångla sig ur situationen genom att införa jobbskatteavdrag i fem etapper. Effekten blev att skatten minskades för fler, från botten i stället för att lätta på skattetrycket i toppen av inkomstpyramiden.

Men efter riksdagsvalet 2018 är den politiska situationen en helt annan. I januariöverenskommelsen lades programförklaringen om hur kvartetten S+MP-regeringen med stöd från C och L ska driva landet framåt. Därför är också 2020 års budget en blandad kompott där varje parti har fått en del att säga till om; Moderaterna kallar den för en plockepinn-budget.

Finansminister Magdalena Anderssons distansering är inte unik, även statsminister Stefan Löfven är plågad av att driva igenom politik han inte står för. Han sa i juni:

– Jag hade inte valt att ta bort värnskatten eftersom det är en skattesänkning för dem som har mest.

Daniel Färm på tankesmedjan Tiden, som är närstående S, har lyft fram värnskattens särskilda symbolik i det politiska spelet: »Liberalerna behövde visa att de kunde få igenom något som Socialdemokraterna absolut inte ville ha.«

Finansdepartementet har dock räknat på effekterna av att värnskatten slopas och lämpligt nog funnit att slopandet betalar sig självt, även om det för år 2020 handlar om ett skattebortfall om 6,12 miljarder kronor. Bara 3 procent av svenskarna (345 000) berörs av skatten – de som tjänar mest förstås. Av dem är 253 000 män.

Att finansministern i en feministisk regering lägger en budgetproposition som i högsta grad gynnar rika män lär efterlämna fantomsmärtor en lång tid framöver.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera