Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Politik

Fichtelius: Vem ska samordna alla 50 nationella samordnare?

Snart behövs en nationell samordnare för alla nationella samordnare.

Solen sken, talmannen sken och sjuglasvagnen kom fram med sina kungliga gäster. Det är högtidligt när riksdagen öppnar. Mitt i det parlamentariska allvaret går det att hålla på traditionerna. Kungen skötte sig när han invigde riksdagsåret, höll sig kort och sa inte för mycket. Det här gången klockade jag honom på 3.55, långt under de mer än tio minuter han tog på sig en gång för många år sen. Det är ingalunda självklart vad kungen ska säga mer än att han förklarar riksdagen öppnad. Ibland har han presenterat ett ganska omfattande politiskt program, men på senare år han kungen hållit låg profil. Dock lyfter han alltid försvar och miljö.

Statsministern däremot var osedvanligt lång. Och här skymtade ett intressant tema. Det är väldigt mycket som ska behandlas i strategier och kommissioner i förhållande till det som ska utredas och lagstiftas. Här anas ett konstitutionellt moras, där det traditionella svenska utredningsväsendet får ge vika för mer luddiga uppdrag till nya konstellationer.

Mycket handlar om nationella strategier, en konstitutionell hybrid som statsvetarna knappt hunnit börja beforska. Bland det första statsministern nämnde var att »genomförandet av den nationella säkerhetsstrategin fortsätter«. Just den strategin är jämfört med de mängder av nationella strategier som producerats ett dygdemönster av konkretion och korthet.

Men det finns snart nationella strategier för allt; för demensvård, cyklar, digitalisering och bibliotek. Det vet jag en del om, för den nationella biblioteksstrategin har jag själv ansvarat för att ta fram. Och det har fått mig att inse att det här med nationella strategier är just en konstitutionell skvader, ett mellanting mellan lagstiftning och myndighetsinstruktion. Det kan bli mycket och konkret, men det kan också bli till intet förpliktande vackra ord. Framför allt är det inte någon som riktigt kan förklara vad det är, annat än att det blivit väldigt populärt i regeringsarbetet.

Statsministern förklarade att en nationell strategi ska »stärka besöksnäringen som en viktig jobb- och tillväxtmotor i hela landet«.  Det »nationella skogsprogrammet« fortsätter och den beslutade »nationella planen för infrastruktur« ska fullföljas. En »klimathandlingsplan« ska beslutas och en »nationell plan för trygghet och studiero i skolan« ska tas fram. Regeringen tillsätter också en »välfärdskommission«, vilket fick en ledamot jag träffade i kön till buffén att suckande fråga vad socialutskottet då ska göra. Till detta kommer olika »färdplaner«, som till slut får en att undra vad det är för fel med parlamentariska utredningar och utskottsarbete i riksdagen.

Det svenska utredningsväsendets förfall kan vara ett demokratiskt problem. i en tid när fakta och kunskap borde vara allt viktigare förefaller det som att vad som verkligen är sant spelar allt mindre roll för det offentliga samtalet.

»Ja skiter i att det är fejk, det är för jävligt ändå«,  som Jack Werner skrev.

I det läget är rejäla faktaspäckade utredningar, gärna med ordentlig parlamentarisk förankring, en spärr mot alternativa fakta och oklar konstitutionell status.  men antalet utredningar har blivit förre och de får allt kortare tid på sig.

Det kan låta handlingskraftigt och framtidsinriktat med nationella strategier, planer och kommissioner, men det blir samtidigt oklart vad för slags förslag eller uppdrag det rör sig om. Vad kostar det, vem ansvarar, vem följer upp och vem är det egentligen som bestämmer?

Allting ska dessutom övervakas av »nationella samordnare«. Återigen – det var det jag var när jag skrev en biblioteksstrategi. Det låter ju flott, men det finns väldigt många nationella samordnare med oklara mandat.

Ett av de juridiskt bättre bevandrade statsråden jag stötte på i riksdagsminglet var närmast cynisk. Han berättade att vad han kände till finns det mer än 50 nationella samordnare. Regeringen har därför börjat överväga om man ska tillsätta en nationell samordnare som kan samordna alla nationella samordnare.

Skämt eller allvar? Verkar hur som helst vara ett toppjobb!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera