Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes / Vetenskap

Därför vägrar italienskor att föda barn: »Blir lätt till syndabockar«

En bit land, pappamånader, en befruktningsminister – inget biter på italienskan Catia Gregoratti, 37.

En novemberdag i början av 2000-talet hade dåvarande statsminister Göran Persson stått med ett nyfött barn i famnen på Södersjukhusets förlossningsklinik och kallat det låga barnafödandet Sveriges största samhällsproblem. Han lovade höjda barnbidrag, extra pappamånad, maxtaxa på förskolan, och uppmanade svens-korna att föda minst tre barn.

Ett och ett halvt år senare tog statsministerns uppmaning äntligen skruv, och för första gången på många år visade befolkningsstatistiken ett överskott. En statistiker på SCB gav indirekt Persson äran, medan en rörd Persson inte ville »överdriva sin betydelse i sammanhanget«.

I dag ligger nativiteten på låg nivå i Sverige, kring i snitt 1,7 barn per kvinna för helåret 2018. Andra europeiska länder, som Italien, brottas däremot med ännu lägre nativitetsnivå. Där tycks dock vädjan från regeringen ge motsatt effekt. För tre år sedan fick den dåvarande socialdemokratiska regeringen massiv kritik för en kampanj med bilder på kvinnor som höll i timglas med texter som »skönhet har inte en ålder, det har fertilitet« och uppmaningar till folket att »sätta i gång«. Året därpå, 2017, föddes rekordfå barn i Italien; 8 per 1 000 invånare. Den regering som tillträdde i fjol försökte i sin tur med att utlova ett stycke land till par som de kommande åren får sitt tredje barn.

Skälen till Italiens låga födslotal är flera, tror Catia Gregoratti, 37, som är från Udine i Italien, bor i Köpenhamn och arbetar som universitetslektor i Lund. För flera av hennes italienska väninnor handlar valet att inte skaffa barn om att de befinner sig på en otrygg arbetsmarknad, i ett slags prekariat med tillfälliga arbeten. I Italien är det också skralt med den statliga barnomsorgen; endast ett av tio barn har en plats på en offentlig förskola, och de privata förskoleplatserna är dyra. Alternativet till förskola har enligt Catia Gregoratti länge varit mor- och farföräldrar.

– Men eftersom många unga italienare nu flyttar till jobb utomlands, har tidigare sociala nätverk brustit.

Själv har hon valt att inte skaffa barn, trots pojkvän. Ett val, som delvis hänger samman med en bristande offentlig äldreomsorg i Italien, vilket innebär att hon varje månad skickar en stor del av sin lön till sin mor i hemlandet, för att modern ska få behålla sin plats på ett privat äldreboende. Men valet grundar sig också i att Catia Gregoratti känner sig lycklig med det liv hon lever nu och kanaliserar mycket moderlighet och omsorg i sitt dagliga undervisningsarbete med unga. Trots att hon inte är ensam om sitt val, känner hon sig ständigt ifrågasatt.

– Att inte skaffa barn som kvinna är ännu tabu, både i Italien och Sverige. I Sverige är ifrågasättandet tyst – outtalat – men kompakt. Här är det välfärdsstaten som är påtryckande; du har ingen ursäkt för att inte skaffa barn. I Italien står den katolska släkten för det starka trycket, säger Catia Gregoratti, vars italienske pojkvän är ännu tydligare i sitt val att inte skaffa barn.

Om Italiens äldreomsorg vore bättre; skul­le du vilja ha barn då?

Hon funderar en stund.

– Jag vet inte, säger hon, men är samtidigt övertygad om att hon inte kommer att ångra sitt val.

Däremot är hon innerligt trött på de fördomar och klichéer som kvinnor utan barn (i högre grad än barnlösa män) möts av; som om de vore egoistiska karriärkvinnor. Med sin varma blick och engagerat livliga, italienska ordflöde förkroppsligar Catia Gregoratti själv knappast den klichén. Klimatfrågan ger också ett annat perspektiv på vad som egentligen är egoism, menar hon. Men man ska heller inte spela ut dem som skaffar barn mot dem som inte gör det; människor måste få göra olika livsval.

– Men kvinnor görs lätt till syndabockar. Stater skuldbelägger ofta kvinnor både när de skaffar för många, för få, eller inga barn.

Generellt handlar Europas låga barnafödande dock inte om ett livsstilsval, enligt Livia Olàh, docent i demografi, Stockholms universitet. Undersökningar visar att de flesta kvinnor i Europa vill ha minst två barn.

– Men Sydeuropa har ett svagt familjestöd, familjen ses som en privat angelägenhet. Samtidigt är nu fler unga kvinnor än män välutbildade. Då vill de förvärvsarbeta, vilket sällan går att kombinera med barn om barnomsorgen är dåligt utbyggd, säger Livia Olàh till Fokus.

Konsekvenserna av detta demografiska dilemma syns särskilt tydligt nu, när andelen äldre ökat avsevärt i Europa.

Kan migrationen lösa detta?

– Nej, det skulle krävas ständigt höga nivåer av migration för att ersätta de barn som inte föds, vilket medför andra samhällsutmaningar. Men i stället för att förebrå befolkningen borde stater underlätta för kvinnor att ha barn, genom exempelvis subventionerad barnomsorg och äldrevård.

FAKTA Frankrike flitigast att föda

Spanien: Färre än 1,5 barn per kvinna. En minister har fått i uppdrag att vända trenden.

Ungern: 1,5 barn per kvinna. Premiärminister Viktor Orbán lovade i år att kvinnor som föder minst 4 barn slipper inkomstskatt.

Sverige: 1,7 barn per kvinna.

Frankrike: 1,92 barn per kvinna.

Italien: 1,34 barn per kvinna.

EU-snittet ligger på 1,59. Det behövs 2,1 barn per kvinna för att det i framtiden ska finnas arbetskraft som kan ta hand om den åldrande befolkningen. Ett nytt EU-direktiv ska nu uppmuntra medlemsländerna att ge pappor minst tio betalda dagar ledigt i samband med ett barns födelse, sedan minst två månaders ledighet vikt åt fäderna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera