Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Hemmafruns vansinne

Eva Wisten går på jakt efter kvinnorna på vinden.

Shirley Jacksons mamma, Geraldine, var besviken på sin dotter. Hon önskade sig någon sötare. Mer feminin. När Shirley flyttade hemifrån fortsatte Geraldine att kritisera henne per brev. Hennes hår. Hennes hem. Hennes »upprepande« fiktion.

Shirley Jackson kom till en universitetsstad, gifte sig med en litteraturkritiker och fick fyra barn. Äktenskapet var ojämställt även med 1940-talsmått. Shirley Jackson tog hand om allt medan maken antingen var otrogen med någon student eller satt på sitt kontor och fokuserade. Han motsatte sig inte hennes skrivande, de behövde pengarna, men han beskrev sin fru inför sina vänner som en begåvad idiot som skrev i en automatisk trans och behövde hans hjälp för att tolka resultatet. Paret gick visserligen rättvist till historien som gris och geni men medan det pågick kan det inte ha varit kul. Shirley Jacksons hem var hennes fängelse. Hotet som lurade mellan fyra barn och tvättberg och avbruten skrivtid var hennes mentala hälsa. Ändå vågade hon aldrig gå.

Shirley Jackson är mest känd för »Lotteriet«, en isande berättelse om flockmentalitet och Amerikas mest antologiserade novell. Men det hemliv hon var bunden till, både av plikt och av social fobi, inspirerade också till »Vi har alltid bott på slottet«, »Hemsökelsen på Hill House« och en rad noveller som alla kan beskrivas som gotiska verk med arkitektonisk kärna. Berättelser om spökhus alltså. Hus som inte vill ha dig eller hus som inte vill att du ska gå. Hill House är den första sorten.

Spökhus och spökslott är en av grundpelarna i den gotiska litteraturen. Det är inte så många faktiskt odöda som går genom verken. I gotiken spelar spöken en vidare roll. Spöken finns. Spöken är minnen. Gengångaren är en närmast perfekt metafor för traumatiska minnen, den typ som besöker oss oönskat och i repris, med bilder som framträder i nästan samma täthet som verkligheten. Den som går igen är antingen offer för ett brott som inte sonats eller en gärningsmänniska som inte får ro. Hemsökta hus, liksom hemsökta människor, har alltid en hemlighet.

I Charlotte Brontës »Jane Eyre« huserar en karaktär lika känd som vår älskade Jane. Romanen är en uppväxtskildring där den föräldralösa Jane Eyre med sin ovanliga integritet går igenom en svår tillvaro på fosterhem och flickskola, innan hon som artonåring får jobb som guvernant hos den tjugo år äldre Edward Rochester på Thornfield Hall. Det pampiga godset ter sig som olika byggnader beroende på vem som tittar. För Jane Eyre, alla duktiga flickors skyddshelgon, är det en ståtlig byggnad, platsen för hennes första kärlek. För Rochester är »förgyllningen dy och sidendraperierna spindelväv«. Husets herre vet vad som döljs på tredje våningen. Och framför allt vet han varför hon är där.

Brontës korta men oförglömliga porträtt av kvinnan på vinden på Thornfield Hall har gett namn åt den bok som luckrade upp de mansdominerade läslistorna på amerikanska universitet. »The madwoman in the attic: The woman writer and the nineteenth-century literary imagination« av Sandra Gilbert och Susan Gubar kom ut 1979 och anses fortfarande vara ett av de mest inflytelserika verken inom feministisk litteraturkritik.

Gilbert och Gubar, två unga litteraturprofessorer vid Indiana university, vars kursplan erbjöd Jane Austen och en rad vita män, gav sig ut bland kvinnliga 1800-tals-författare och upptäckte en litterär tradition som band samman så vitt skilda författare som Jane Austen, systrarna Brontë, George Eliot, Emily Dickinson,  Mary Shelley. En oupptäckt genre. Ett distinkt kvinnligt perspektiv.

Vad de såg var att dessa verk var fulla av liknande bilder och metaforer. Det var lönnrum, lås och garderober. Manliga fängelsevakter. Vansinniga okontrollerade kvinnor som, enligt Gilbert och Gubar, fick stå surrogat för förbjuden kvinnlig ilska.

Med andra ord, dessa viktorianska författare skrev alla om kvinnors begränsade utrymme i offentligheten.

1800-talets författarkvinnor förhöll sig till en litterär tradition där kvinnor definierades, av män, som antingen änglar eller monster. De levde i en värld som såg deras skapande som su­spekt. De blev därför experter på att skriva mångbottnade berättelser som dolde sin djupare, socialt oaccep­te­rade dimension. Galningarna som uppenbarar sig i deras verk – Bertha Mason, Heathcliff, Frankensteins monster – agerar ut författarens eget raseri över att bli begränsad.

»Madwoman in the attic« nådde skyhöga försäljningssiffror (för att vara litteraturkritik). Pulitzernominering. Fortfarande kursmaterial på litteraturinstitutionerna. Men framför allt ledde den 700 sidor långa avhandlingen till att fler kvinnliga författare inkluderades i universitetskurserna med verk som nu lästes med en ny dimension.

Charlottes Brontës blodtörstiga kvinna på vinden kan ses som ett skuggjag till den dygdiga Jane – och gör det inte den duktiga guvernanten så mycket mer spännande? Bertha Mason, som hon heter, är inget sympatiporträtt. Hon är fantastiskt läskigt beskriven. En samtida japansk skräckfilmsregissör hade bugat av respekt. Men det subtilt briljanta i skräcken är denna: Det är inte för galningen man är rädd.

Gotikens mästare använde övernaturliga element och deras realistiska källor — vansinne, besatthet, död och mörka hemligheter — för att kartlägga mer av det mänskliga tillståndet. Men övernaturliga element är cyanid för en viss typ av kritiker, ständigt redo att spotta på Hamlet, stampa på »Svindlande höjder« och förminska varje författare som skriver om något »overkligt«. Krig och diskbänkar ska det vara. Inga jäkla spökhistorier.

Denna diskriminering drabbade Shirley Jackson. Hon var framgångsrik men dömdes för sin genre. Det är framför allt postumt som hennes rykte rätats upp. Men även Jackson, verksam under 1900-talets mitt, hade ett tematiskt band till sina viktorianska kollegor. Jackson använde gotiken och det övernaturliga till att utforska det skadade kvinnliga psyket. Hennes egen flykt från ett förtryckande hem till ett annat är ett återkommande tema. Drömmen om lycka annorstädes, i ett annat hus, med andra människor, visar sig alltid lika farligt som pepparkakshuset och dess häxa. I hennes berättelser lurar ondskan både i omgivningen och i karaktärernas huvud. I »Hemsökelsen av Hill house« är det oklart om förbannelsen sitter i huset Hill eller i den olyckliga Eleanor.

På 1960-talet hann i alla fall vetenskapen ifatt konsten. Feministen och aktivisten Betty Friedan publicerade med stort statistiskt underlag det verk som förklarade lidandet hos en hel generation av instängda kvinnor. »The Feminine mys­tique«  visade hur hemmafru­idealet — försörjning, vitvaror och fyra barn — dömde kvinnor till depression. Friedan beskrev en djup splittring mellan ideal och verklighet. Ett »problem utan namn« som hemsökte kvinnor som lärt sig att inte sträva efter utbildning och yrke. En sipprande insikt om att vara bortkastad, inlåst på vinden, levande begravd.

När kvinnor är instängda går de itu. Även Shirley Jacksons berättelser är fulla av dubbelkaraktärer: två kvinnor; en arg, en rädd. Sidan som drev henne och sidan som höll henne fast. I mörkret är det svårt att veta vems hand man håller.

Vid 48 års ålder påbörjade Shirley Jackson, fortfarande gift, en roman om en änka som lämnar sitt hem och skapar sig ett nytt fullt av böcker, husdjur och vänner. Hon hann till sidan 75 innan hon dog av en hjärtattack. Kvar finns bara hennes röst i vinden-prosa. Man hör den ibland, när familjelyckan falnar, i hus för dyra att lämna och för svåra att få och what­ever walked there, walked alone. <

***

Omtyckt hemsökelse

»The haunting of Hill house« av Shirley Jackson (1916–1965) kom ut 1959 och finns i svensk översättning av Inger Edelfeldt (»Hemsökelsen«). Den har filmats två gånger, satts upp som pjäs och blivit tv-serie på Netflix 2018. Stephen King har kallat boken »en av 1900-talets viktigaste skräckromaner«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera