Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Joel Halldorf: Varsågod, en helt ny politiska skala

Glöm vänster–höger och gal–tan. Nu kommer bang–yrsel-skalan.

JRR Tolkien älskade träd. Kanske bottnade kärleken i minnet av de skogar som omgav stugan där han tillbringade den sista ljuva tiden med sin mor, innan hon dog i diabetes. Möjligen förstärktes den av erfarenheten från slaget vid Somme: den blodiga batalj som inte bara ödelade människoliv utan också naturen.

Hur det än var hade denna kärlek djupa rötter i Tolkiens själ, och den präglar storverket Sagan om Ringen.

När Frodo når Mordor blickar han ut över dött gräs, ruttnande rötter och ett land som är nedsolkat och förstört. Tolkien medgav att beskrivningen inspirerats av Frankrikes krigsförödda landskap. Böckernas onda karaktärer förenas av att de förstör naturen: det gäller orcherna, Sauron och Sauroman som introducerar fabriker i det idylliska Fylke.

De goda däremot lever i en organisk gemenskap med naturen: respektfullt och ömsesidigt. Alverna vid källor, hoberna i sina hålor och så enterna, det urgamla trädfolket.

Tolkien var konservativ, men hans sorg över miljöförstöring gör honom svårplacerad på dagens politiska skalor. Inte minst gal–tan-skalan, där g:et står för grön och kombineras med att vara alternativ och libertarian.

De som inte är gröna beskrivs som traditionella, auktoritära och nationalistiska – tilldelas de en färg är den något mellan mörkblå och brun.

Även om den traditionella höger-vänster skalan fungerar dåligt i dag, så är gal–tan knappast ett fall framåt. Den har, som PJ Anders Linder påpekat, alldeles för mycket karaktären av en god–ond-skala.

Om vi behöver nya etiketter föreslår jag i stället Tolkien-konservatism. Den brittiske författaren uppskattade vänskap, att gå till kyrkan, klassisk bildning, lokalism och natur. Med andra ord: bildning, andlighet, natur, gemenskap – eller bang. Mot det står ytlighet, rovkapitalism, stordrift, ensamhet och landsbygdsförakt – yrsel.

Jag ger er alltså bang–yrsel-skalan, och föreslår att vi genast börjar placera partierna på denna karta. Bangpoäng för att ge historieämnet fler timmar, verka för söndagsstängda affärer och reformer som underlättar för små och lokala företag. Men att avskaffa värnskatt, gynna globala koncerner och momsbelägga föreningssverige: helt klart yrsel.

Och så detta med miljön. Varför skulle omsorg om naturen och en oro över människans förmåga att fördärva den inte vara förenlig med konservatism? Naturen hör ju till det naturliga, vilket konservativa gärna månar om. Dessutom är denna tradition väl medveten om människans mörker.

Att vi genom gränslös girighet håller på att såga av den gren vi sitter på är ett fullt rimligt scenario utifrån denna världsbild.

Detta var också premiärminister Margaret Thatchers uppfattning, när hon på 80-talet nåddes av larmen om klimatförändringarna. Att vara konservativ handlar om att konservera det som var bra, deklarerade hon, och dit räknas naturen.

Människan, fortsatte hon, är förbunden med naturen – en klassiskt konservativ poäng – och får därför inte exploatera den hänsynslöst: »Ju mer vi lär oss att bemästra naturen, desto mer måste vi också betjäna den. Det är den konservativa uppfattningen,« avslutade hon sitt tal.

Thatchers ord är uttryck för en Tolkienkonservatism som ger höga bangpoäng. Författaren själv hade hummat förtjust, med pipan mellan tänderna.

Själv var han tydlig med var hans lojalitet låg: »Varje träd har sin fiende, och få har en förkämpe. Men jag har åtagit mig att ta trädens parti mot alla deras fiender.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera