Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Krönika: Att leva ett rent liv har aldrig legat så rätt i tiden

Ser vi en renässans för straight edge?

Ordet skörlevnad kommer till mig när jag går och lyssnar på Stig Dagermans »Bränt barn« i hörlurarna på väg till och från jobbet. Ett sådant daterat och oanvändbart ord. Det snarlika renlevnad har överlevt betydligt bättre. Dagermans brända barn, Bengt, är en ung man som sörjer sin döda mor. Smärtan efter förlusten gör honom överkänslig för faderns otrohet mot henne och han utvecklar en starkt vrede mot honom. Bengt blir besatt av renhet, och i sin ungdomliga övertygelse om att han själv aldrig skulle sjunka så lågt så känner han en instinktiv överlägsenhet. Han föraktar fadern som inte klarar av att leva upp till de högre principer som han själv ställer upp för sig. Som inte klarar av att leva rent.

När inte heller Bengt klarar av att vara en renlevnadsman, utan hemfaller åt den skörlevnad som han så föraktar, gör han allt för att hålla skammen ifrån sig, genom att försöka vältra över den på någon annan.

Romanen från 1948 känns braskande aktuell. Skörlevnad i en överförd betydelse av att vara slarvig, ohälsosam eller onyttig är inget dagens människa vill bli beslagen med att hemfalla åt. Om man inte nöjer sig med att bara sticka upp fingret och känna på de friskt doftande vindarna som sveper ut gamla rester av skräp som inte väcker glädje, så kan vi se det i statistiken från exempelvis CAN. Under 70-talet hade 90 procent (!) av niondeklassarna, i rapporten »Skolelevers drogvanor 2017«, druckit alkohol under det senaste året. Fortfarande vid millennieskiftet var andelen 80 procent. I dag är det mindre än hälften i åk 9 som druckit alkohol, 40 procent, den lägsta andelen sedan mätningarna startade. Bland gymnasisterna har andelen sjunkit från 90 procent år 2004 till 74 procent. För 15 år sedan rökte var fjärde kvinna. I dag bara var sjätte. Droganvändningen (cannabis) ligger stabilt, men har minskat i förhållande till 70-talet. Ett ohälsosamt leverne är fullständigt ute.

Jag bodde under en tid i ett lägenhetskollektiv i Paris där flera av de medboende var »stretedj«. Uttala detta ord så franskt ni kan, med skorrande r, så förstår ni att det tog några veckor innan jag begrep att det franska ordet i själva verket var engelska. De var »straight edge«. En hårdpunkig musikstil med förvånande snabba gitarrer och högljudda ylanden, som åtföljs av en lika förvånande puritansk livsstil. Ingen sprit. Inget kött. Inget kaffe. Inget te. Inget hasch. De var veganer, något som på 90-talet var ovanligt. Jag lärde mig att äta tofu och att ta emot folk som stagedivade (›stesjdav‹) från konsertscener.

Tjugofem år hann förflyta utan att jag tänkte något vidare på denna subkultur och dess extrema yttringar. Så pang för ett par år sedan blev en lång rad personer i min omgivning veganer. Ibland får jag höra att jag förgiftar mig själv med kaffe. I mina kvarter poppade i fjol upp åtminstone tre rena veganrestauranger. Svart te är inte heller bra. Det innehåller koffein. Det är inte särskilt roligt med alkohol.

Det är frestande att tro att subkulturen är tillbaka i ropet. Men då ska man inte glömma att det hela tiden varit en marginaliserad subkulturernas subkultur. Från början ett gäng punkare som tröttnade på excesserna och den förbrännande livsstilen i punkkretsar, inspirerade av av låten »Straight edge« av punkbandet Minor Threat. Visst liknar det mer en livsstil än en subkultur. En naturlig och vitt spridd motreaktion på ett akut klimathot och en ohållbar konsumism. En straight edge-livsstil utan straight edge-kultur som är på väg att bli det nya normala.

Bara inte den rädde, sörjande och allt argare Bengt flyttar in i oss alla.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera