Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Rachel Kushner: »Jag förstår att folk i Sverige är trötta på att vara oroliga«

Rachel Kushner diskuterar brott och straff med hjälp av Dostojevskijs »Bröderna Karamazov«.

När bussen lämnar häktet trycker sig Romy Hall mot det armerade fönstret för att få en glimt av världen. San Franciscos viadukter och påfarter, tomma mörka avenyer, blinkande nattliga trafikljus glider förbi. Det är sista gången hon ser sin hemstad. Bussen rul­lar vidare, in bland fälten och åkrarna, mot den betongcell i högsäkerhetsfängelset för kvinnor, Stanville, där hon ska avtjäna två livstidsdomar plus sex år. Kvar utanför har hon lämnat en femårig son.

»The Mars room« är Rachel Kushners tredje roman, i våras en av sex finalister till Man Booker-priset för engelskspråkig litteratur. Det fiktiva Stanville är baserat på verklighetens Central California women’s facility, USA:s största kvinnofängelse, avsett för 2 000 fångar, men med nästan dubbel överbeläggning. Placeringen på botten av en jordbruksdal, omgiven av höga bergskedjor, ser Kushner som en metafor för den avgrundsdjupa ojämlikheten mellan fattig och rik i Kalifornien. Hon är inte den första att dra parallellen mellan ekonomiska klyftor i samhället och hög kriminalitet, sambandet är många gånger belagt i forskning, men genom att placera läsaren i huvudet på Romy, en strippa som sitter i fängelse efter att ha mördat en stalker, så levandegör hon en underklass som aldrig fått en chans. Romanen väcker svåra frågor om skuld och ondska, om människor som »fängslas på livstid« redan som barn i ett nät av kärlekslöshet och våld. Enligt baksidestexten om hur ett hårt samhälle skapar sina skyldiga.

– Det jag skulle säga är att det inte finns några medelklasspersoner i fängelse. Naturligtvis finns det undantag. Det finns en viss grad av fritt val i vad som händer männi­skor i deras liv, tillfället då du begår en brottslig handling är inte oundvikligt för alla fattiga människor. Ändå är det ett faktum att det inte finns någon medelklass i fängelset, säger Rachel Kushner.

»The Mars room« är trots sitt tunga tema full av drastisk humor. Karaktärerna pratar förbi varandra, med ett hårt och svärtat språk, men är nästan alltid roliga. Romy själv hoppar från ämne till ämne medan hon återberättar sitt liv och sitt öde.

– Jag tror på något sådant som ton, inte bara i hur vissa personer talar, utan en ton för hela boken. Om en person känner ett behov av att uttrycka något speciellt, så kommer den att försöka göra det även om någon annan håller på att prata. Jag kände när jag skrev boken att om den inte är rolig så landar jag inte i den sanna andan i den värld som jag försöker trolla fram, den enkla sanningen om varje eländig situation, nämligen att människor är rådiga och hittar vägar till sin värdighet.

Rachel Kushner växte upp i San Francisco i stadsdelar där samhällsklasserna levde sida vid sida, och berättar hur hon redan i unga år såg sämre bemedlade vänner, »vilkas liv inte var som mitt, som inte hade ett stabilt familjeliv med utbildade medelklassföräldrar«, dras in i rättssystemet och fastna där. Romys dom är samma som en kvinna Kushner känner fick vid femton års ålder.

– Det påminner mig om judiskkristna gammaltestamentliga berättelser, att du har begått en skada så stor att du måste leva två gånger för att återgälda samhället. Men i kristendomen finns det åtminstone nåd och botgöring.

Rachel Kushner sitter mittemot mig i ett bokat pressrum på Bokmässan i Göteborg och dricker kolsyrat vatten. Hon är klädd i svart kavaj, hennes långa hår är utsläppt och hennes pupiller har dragit ihop sig, av ovilja inför dagsljuset kanske, svårt jetlaggad efter att ha anlänt till Sverige kvällen innan. Redan dagen därpå reser hon vidare till Oslo, för bland annat en rundtur på ett fängelse, tillsammans med kommissionen för mänskliga rättigheter i Kalifornien. Hon är engagerad för fångars rättigheter och besöker regelbundet intagna, som hon numera räknar som vänner, i fängelse. Hon är noga med att påpeka att hon inte gjort det för bokens skull.

– Jag har en vän som skulle prövas för frigivning i somras. Men det blev avslag och det var väldigt tufft. Det är inte något jag gör för att skriva en bok, utan för att det jag bryr mig om inkluderar fängslade personer som till stora delar är bortglömda av samhället, i synnerhet kvinnor. De har minst tillgång till service, minst stöd från familjemedlemmar och de flesta har barn under 18 år, berättar Rachel Kushner.

I USA satt 1,5 miljoner människor i fängelse vid slutet av 2017 i USA, enligt Bureau of justice statistics, jämfört med runt 4 300 i Sverige, enligt kriminalvården. Jag hittar en rapport från American civil liberties union som listar personer som dömts till livstid utan möjlighet till benådning för »petty crimes«, mindre brott utan inslag av våld. Som exempel finns försök att casha in en stulen check, eller stöld av verktyg och en maskin från en gård. I vissa fall handlar det om återfallsbrottslingar, men i några fall är det förstagångsförbrytare som dömts hårt efter vittnesmål från andra åtalade; i det märkliga rättsliga köpslående som vi så ofta ser i amerikanska tv-serier, där brottslingar förhandlar sig till straffsänkning genom att ange någon annan. I över hälften av fallen i rapporten är den dömda en svart person.

Rachel Kushner vill gärna framhålla att de flesta som sitter i fängelse har begått grova brott, en försiktighet som möjligen speglar en hård och polariserad debatt om brott och straff.

– Men kanske den här boken tillåter någon att känna och tänka på den här kvinnan, Romy, och se omständigheterna runt hennes liv. Och fundera över om rättssystemet är rättvist. När jag skrev boken började jag ställa väldigt grundläggande frågor om rättssystemet. Vad är lagen? Svar: en uppsättning regler som ska gälla lika för alla. Så vad gör vi med det faktum att folk är så grundläggande ojämlika inför lagen?

Frågan är komplex, säger hon, och visar förståelse för dagens svenska rop på hårdare straff.

– Jag förstår att folk är trötta på att vara oroliga, och att de inte vet vad lösningen är på de här problemen. Men jag – som kommer från ett samhälle där vi har en våldsnivå som är helt okänd i Sverige, och förmodligen otänkbar i Sverige – kan säga att vi har en enormt stor andel av befolkningen som är eller har varit inburad. Och fångenskapen har gjort dem mer labila, mer psykiskt sjuka, oförmögna att hitta sätt att bidra till samhället. Den sortens instabilitet i ett samhälle, den splittring som uppstår när man sänder folk till fängelse långa perioder, verkar göra allt värre.

Numera bor Rachel Kushner i Los An­ge­les, tillsammans med make och son. Hon beskriver det som de svindlande motsatsernas plats.

– Den ekonomiska ojämlikheten är extrem. Delstaten inledde det största fängelsebyggnadsprojekt som någonsin genomförts i världen, med start 1980. Och vi är den största avsändaren till statsfängelserna. Men vi har även de mest progressiva miljölagarna. Det är också fascinerande. Du kan se den nära framtidens brutalitet redan i dag i Los Angeles. Jag ser möjligheten att skriva om Kalifornien som ett sätt att skriva om Amerika. Alla det samtida livets motsatser spelas ut där.

 

Rachel Kushner ser det som att hon för en dialog med Fjodor Dostojevskij om hans verk, i sitt verk.

»The Mars room« är full av litterära referenser: till Thoreau, John Steinbeck, Denis Johnson, men framför allt till den ryske författaren Fjodor Dostojevskij. Den bokläsande fängelseläraren Gordon konstaterar att »Dostojevskij trodde inte på någonting utom den korrumperade jordiska värld där människorna irrade runt och misshandlade, fördärvade och mördade varandra. Samtidigt var han kristen, och de som irrade runt i hans romaner hade gått vilse, men det fanns en Gud som inte hade gjort det.«

Med hjälp av Gordons funderingar samtalar Ra­chel Kushner via sin bok med den olycklige mördaren Raskolnikov i »Brott och straff« och med »Bröderna Karamazov« – Dostojevskijs sista roman som brukar liknas vid ett testamente över hans syn på människans plats på jorden, på ondska och moral. Man kan säga att hon använder Dostojevskij såsom Dostojevskij använder sig av sin gud.

– Dostojevskij kämpar verkligen med moralisk komplexitet och det är smärtsamt att läsa hans böcker därför att på en nivå så är han verkligen kristen, så att det alltid finns något gott kvar ovanför världen även när människan är ond, eftersom Gud är god. Jag har inte det att vända mig till, säger hon.

För Romy är den stora smärtan att hon förlorar sitt barn och inte längre kan försäkra sig om att han har det bra. Hon måste släppa honom ifrån sig för att inte dra honom med sig ner. En människa gör ont och betalar tillbaka med sitt liv. En människa fråntagen sitt liv gör ett sista gott.

FAKTA: Rachel Kushner om …

Don DeLillo

– Vi ringer och träffas regelbundet. Han känner min familj och är god vän med min son. Han  har varit en väldigt viktig författare för mig, och också en personlig mentor.

Fjodor Dostojevskij

– Den perfekta samtalspartnern när det gäller ondska och  moral.

Rachel Kushner ser det som att hon för en dialog med honom om hans verk, i sitt verk.

Denis Johnson

– Jag läser inte många samtida författare, men Johnsons första roman »Angels« är väldigt viktig för mig.

Marguerite Duras

– Hon är så kraftfull och hon ger små förklaringar om livet som har ett närmast bibliskt självförtroende, som aforismer.

Kushners böcker:

»Telex from Cuba« (2008)

»Eldkastarna« ( 2013)

»The Mars room« (2018), nyss utkommen på svenska på Bookmark förlag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera