Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Hakelius: Hur dum kan man göra sig?

Visst behöver vi tänka på hur vi talar i offentligheten, men vi behöver också sluta bete oss som idioter.

Ska man vaska fram ett guldkorn — eller åtminstone en korn av något slags legering av acceptabel kvalitet — i allt mässande om ”populism”, så är det insikten om risken med att ge efter för sina mest primitiva sidor.

”Populism” har vid det här laget kommit att betyda i stort sett vad som helst som man ogillar. Oftast används det som en mer acceptabel version av ”vulgär”. Det är därför alla anklagelser om populism inte bara speglar oro och ogillande, utan också har en tydlig underton av föraktfull överlägsenhet.

Populism anses, helt enkelt, vara något som skiljer en sämre sorts människor från resten.

Men det finns, som sagt, något att hämta även i detta.

Offentligheten är en speciell plats. Det finns skäl till att den är omgärdad av normer, förväntningar och tabun, som skiljer sig från de vi håller oss till bland nära bekanta i slutna sällskap, eller i vårt eget huvud. Tydligast blir det kanske när offentligheten tar form som rättsstat. Om brottsoffer, eller anhöriga till ett brottsoffer, själva skötte rättskipningen efter övergrepp, skulle barbariet stå i farstun. Hämnd är inte detsamma som rättvisa och en hämnare plågas sällan av rimliga tvivel, eller återhållsamhet.

Den politiska offentligheten är en annan, men det finns paralleller med den rättsliga. Det är inte en bra idé att offentligt uttrycka varje tanke man får. Alla infall, känslor och lidelser bör inte ta offentlig form. Dels därför att offentligheten är något större än den enskilda människan. Offentligheten är ett möte. Möten kräver respekt, för att inte urarta till konflikter. Dels därför att offentligheten kan ges en fruktansvärd kraft, om de som deltar i den släpper alla hämningar.

Det är i detta de som varnar för populism har en poäng: en offentlighet som blir en sörja av oredigerade medvetandeströmmar är inget ideal, utan en mardröm. Man har anledning att försöka vara en bättre människa än man kanske egentligen är, eller åtminstone den bästa man kan vara, när man ger sig ut i offentligheten.

Men det finns också alltid ett ”å andra sidan”.

En snäv offentlighet, med alltför strikta normer och tabun, är också en fara. En sådan offentlighet tappar kontakten med den vardagliga verkligheten. Till sist blir då offentligheten inte en balanserad och omdömesgill bild av verkligheten, utan en falsk skenverklighet. Det får en hel rad av obehagliga och direkt farliga konsekvenser.

Det är så man ska förstå den diskussion om hur invandringen beskrivs som nu — återigen — bubblar lite varstans i medierna. Till exempel här och här. Ska man vara lite generös, och det kan man väl vara en måndagsmorgon, har båda sidor i den här debatten en poäng. Svensk offentlighet har, å ena sidan, länge värjt sig för att hantera de uppenbara problem som är följden av en mycket snabb invandring från kulturer som präglas av värderingar i strid med de gängse i Sverige. Å andra sidan riskerar det faktum att det finns mycket att ta igen och många som är ivriga att demonstrera att de till sist vågar ta i problemen, att offentligheten nu kantrar över åt andra hållet.

Men det verkliga problemet med den här diskussionen är att den verkar helt oförmögen att utvecklas och nå en ny nivå.

De senaste dagarna har ett par intressanta historier, med anknytning till det här, förekommit i medierna. Den ena är den om Iraks försvarsminister Najah al-Shammari, som för att tala klartext framstår som en skitstövel. Han var general i Saddam Husseins armé, han kom till Sverige med sin familj och levde på bidrag, han ägnade sig uppenbarligen åt diverse trakasserier och våldsamheter här. Sedan åkte han tillbaka till Irak, blev försvarsminister, fortsatte att lyfta svenska bidrag i strid med lagar och regler och har i sin egenskap av minister sett till att irakiska trupper skjuter mot demonstrerande medborgare.

Det mest anmärkningsvärda i historien är inte al-Shammaris personlighet, utan den svenska statens sätt att fungera när den ställs inför en personlighet av det här slaget. Han fick uppehållstillstånd i Sverige, trots att han hade varit general i Saddam Husseins armé. Han fick svenskt medborgarskap efter bara fyra år. Åtalet mot honom för våld och hot i Sverige lades ned, trots ett gott bevisläge, efter att de målsägande dragit tillbaka sin medverkan. Då gavs al-Shammari skadestånd och ersättning på nära 40 000 kronor. Fram tills nu har svenska myndigheter inte reagerat på att familjen fortsatt att vara folkbokförd i Sverige och fortsatt lyfta bidrag, trots att det är flera år sedan familjen i själva verket flyttade tillbaka till Irak. Ingen har förrän nu reagerat på att al-Shammari behållit sitt svenska medborgarskap, trots att han blivit minister i Iraks regering, en post som vanligen inte är förenlig med dubbla medborgarskap.

Kort sagt: här är ett typfall på resultatet av den svenska flathet som vuxit ur rädslan att offentligt beskriva och hantera problem kopplade till invandring. Al-Shammaris fall är förstås extremt i många avseenden, men vi känner igen den här typen av bisarr slapphet från andra sammanhang där rädslan för att säga eller tycka något förgripligt övertrumfar all rim och reson.

En annan historia har utspelat sig på Aftonbladets kultursida, där Martin Aagård fikat med en av de sex militanta islamister som Säpo internerade nyligen, som egentligen borde utvisas, men som ändå blir kvar. Den märkliga fördragsamhet som manliga vänsterdebattörer tycks ha med militanta islamister, tar här parodiska former. Strunt samma att det här är en man som dömts för att ha mordhotat Gefle Dagblads förra chefredaktör Anna Gullberg, på grund av hennes granskning av moskén i Gävle. Strunt samma att han visat jihadistfilmer för pojkar från Afghanistan och Irak, som sökt sig till moskén. Strunt samma att han gärna talar väl om Uusama bin Ladin. Killen dricker ju kaffe och ser normal ut, så Martin Aagård drar slutsatsen att han är helt OK och att de som påstår något annat är hot mot rättsstaten och antagligen islamofober.

Visst finns rättssäkerhetsaspekter att diskutera, men Aagård fokuserar snarare på att bortförklara att det ens finns någon farlig islamism, även om den tagit sig uttryck i mordhot mot journalister. Det här är ett nästan övertydligt exempel på hur det ser ut när svenska debattörer viker sig dubbla för att undvika ”populism”. De kan då, bokstavligen, göra sig precis hur dumma som helst.

Återigen: det finns anledning att hålla ett öga på hur vi hanterar offentligheten. Allt lämpar sig inte att där. Men ska det vara någon poäng med att tala om saken krävs det att nivån höjs. Vi har stått och trampat på den här idiotfläcken länge nog.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera