Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Charlotta Mellander: Den byråkratiska bromsklossen som stoppade hotellbaren

Charlotta Mellander skriver om »squelchers« – gigantiska, byråkratiska bromsklossar.

Varje akademiskt fält har sina stjärnor. Inom mitt eget område, nationalekonomin, är de inte sällan förknippade med att vara Nobelpristagare, eller potentiella sådana. Men det finns också stjärnor som inte hamnat direkt i rampljuset, men som ändå haft ett enormt inflytande.

Inom regional utveckling är den kanske största och indirekt mest inflytelserika stjärnan Jane Jacobs. Hon skrev böcker om städer som kom att inspirera Nobelpristagare som Robert Lucas. Han hyllar henne tydligt i en av sina mest citerade artiklar. Jane Jacobs, som mest aktiv under 50- och 60-talen, var lika mycket aktivist som författare och hon hade stor påverkan på New Yorks utformning, genom att hon motsatte sig stora toppstyrda byggprojekt. Bland annat var hon med och stoppade en rivning av Greenwich Village.

Om man läser igenom de böcker som hon skrivit hittar man en oändlig skatt av tankar och idéer om hur våra städer fungerar.

En gång fick Jacobs frågan om hur det kommer sig att det kan finnas två platser som på ytan har i stort samma förutsättningar – ungefär samma storlek, samma industristruktur och samma demografi – men ändå kan komma att prestera väldigt olika.

Hennes svar var att det berodde på närvaron eller frånvaron av »squelchers«. En squelcher kan i det närmaste översättas med en gigantisk, byråkratisk bromskloss. Det är människor som i hög grad tenderar att toppstyra sina platser och besvara varje mindre initiativ med »Bra, men så brukar vi inte göra här«, »Det får du göra någon annanstans«, eller helt enkelt »Nej, vi gör som vi bestämt!«.

Squelchers har en fantastisk förmåga att dränera eldsjälar på energi, tills eldsjälarna helt enkelt tröttnar eller flyttar någon annanstans. De dödar utveckling och nya idéer och de lägger en blöt filt över den plats de dominerar.

Kanske har platsen aldrig varit lugnare och tryggare, men den har troligen heller aldrig varit tråkigare. De allra flesta av oss tenderar nämligen att uppskatta platser som sjuder av liv och rörelse. Vi gillar att vara på platser som är kul, ger oss lite överraskningar och som fyller våra liv med innehåll.

Många gånger tror jag att squelchers drivs av rädsla. Det gäller i hög grad i våra lite mindre kommuner. Där handlar det kanske om att tvingas försvara sina ibland obekväma beslut, när man möter kritiker i närlivsbutiken, eller när man går ut och äter på helgen. Det handlar om utrymmet som beslut kan få i den lokala tidningen, för när det händer relativt få saker kan minsta lilla initiativ ges stort utrymme i den lokala pressen.

Låt mig ge ett par exempel från verkligheten.

För ett tag sedan fick jag kontakt med en hotellägare. Hans hotell låg väldigt nära en kanal och han tänkte att det kunde vara trevligt med en utomhusservering vid kanalen, kopplad till hotellet. Tanken var att man skulle kunna ta ett dopp och därefter en drink i badrock på serveringen. Det skulle bli en verksamhet som inte tidigare funnits på platsen, som säkert skulle ha uppskattats av många.

Snabbt var en squelcher framme och konstaterade att kanalen låg några meter för långt ifrån hotellet för att hotell­ägaren skulle få lov att lägga serveringen där. 

Eller restaurangägaren som tänkte ställa ut lite infravärme och filtar på sin uteservering, så att han kunde ha en utomhusverksamhet där också på vintern.

Ännu en squelcher tittar fram och pekar på ett beslut som fattats något decennium tidigare, som säger att på den här platsen har vi inte uteservering på vintern eftersom det försvårar snöröjningen.

Nu var det säkert så att både kanalbaren och den vinteranpassade uteserveringen bröt mot reglerna – men tänk om värdet av verksamheterna ändå hade varit så stort att det kunde ha varit värt att se mellan fingrarna?

Ibland tror jag faktiskt att det kan vara en av beslutsfattares viktigaste uppgifter: att då och då faktiskt våga se mellan fingrarna.

Om ingen uppenbart skadas och värdet av något är stort, borde vi kanske helt enkelt försöka att blunda för en regel eller två, så att nya och kul idéer får frodas. För ofta är det summan av alla initiativ som gör våra platser roliga och intressanta. Det är alla initiativ som är med och skapar attraktionskraft och som gör att vi tycker att platsen blir bättre att leva på.

Låt oss gå tillbaka till Jane Jacobs, hon sa så klokt: »When a place gets boring, even the rich people leave.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera