Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Nina van den Brink: Weinsteinfilmen inleder en ny berättartradition

I tusen och en natt har kvinnor offrats i sagorna. Weinsteinfilmen inleder en ny berättartradition.

Varje vecka landar ett antal böcker på kulturredaktionens bord. Och skapar därmed ett problem. Hur ska vi bli av med dem när bokhyllorna svämmar över? Att slänga är inte ett alternativ. Jag har mina principer. Den som bränner böcker  … Jag tror på sådant. När maken snubblade över den kompletta, vackert illustrerade upplagan av »Tusen och en natt«, utgiven i nyöversättning 1928 i fyra halvfranska band, i grannskapets grovsoprum, så var det därför en självklarhet att vi skulle förbarma oss över även dem.

Det är sådana där »onödigt« snirkligt typograferade böcker tryckta på »Baltiska förlaget«, med inklistrade silkestunna målningar, som får mig att önska att Storytel aldrig hade sett dagens ljus och att själva tiden kunde backa till decennierna innan pocket blev ett nyord i Svenska Akademiens ordlista. De omsorgsfullt dekorerade böckerna går ganska enkelt att sammanfatta med ordet ineffektivt. Alternativt med ordet själfullt. Jag undrar vilket ord den som lämnade dem i soprummet skulle ha valt.

Vi hade högläsning hemma ur den första berättelsen om de två brödrakungarna Schahzeman och Schahriar vars respektive hustrur är otrogna med sina slavar. Båda männen lät omedelbart avrätta hustrurna, och av bara farten även alla slavarna. För att försäkra sig om att aldrig drabbas av en kvinnas svek igen så avrättade Schahriar dessutom varje kvinna han därefter träffade – omedelbart efter den första natten tillsammans.

Till sist tog det slut på kvinnor. Kvar fanns hans rådgivares två döttrar. Sorgset överlämnade rådgivaren sin listiga äldsta dotter Scherzade, som höll sig vid liv genom att berätta historier så spännande att kungen inte kunde leva utan att få höra slutet.

Världshistorien är full av berättelser om hustrur och älskarinnor som »bestraffas« med döden. Till exempel den historiska berättelsen om Englands Henrik XIII och hans halshuggna fruar, eller sagan om »Blåskägg«.

Det är en tradition som gör att det blir så tydligt, i vår egen tids berättelser, att ett skifte har skett. I veckan hade dokumentären om Harvey Weinsteins uppgång och fall, »Rovdjuret«, premiär på SVT. Under decennier kämpade främst kvinnor, men även en del män, för att fälla Weinstein för våldtäkter och sexuella övergrepp. Då ville ingen lyssna. Så plötsligt gick korken ur tidens flaska, och i samma veva bröt #metoo ut på nätet. I januari åtalas han för två fall av sexuella övergrepp. Dokumentären har ett klassiskt upplägg där den växlar mellan olika människor som berättar om vad han gjort mot dem själva och andra. Oavsett hur skuldfrågan avgörs i rätten, så lämnar filmen en bild av en man som är beredd att använda sin makt till att få som han vill. Den visar filmklipp och bandinspelningar där han hotar folk och berättar vad han är kapabel att göra mot dem. Nu har detta enkelriktade berättarperspektiv tagits ifrån honom och den kader av män som kräver lydnad.

En ny statlig utredning i Frankrike har identifierat risksituationer och listar 24 åtgärder för att komma till rätta med mord på kvinnor i nära relationer, som hittills i år uppgår till över 100 mord. I hälften av fallen har kvinnorna anmält misshandel innan. I Ryssland beskriver DN:s korrespondent Anna-Lena Laurén att opinionen i samband med ett par uppmärksammade mord för första gången är nästan helt på kvinnornas sida, mot den manliga och mäktiga förövaren. I Spanien räknas de familjerelaterade morden på kvinnor sedan 2003, och statistiken nådde i juni i år upp till siffran tusen och en. I Indien och i Sydafrika berättas om liknande utveckling.

Scherzade berättade historier för att hålla sig vid liv. Dagens berättelser handlar om att livet ska ha ett värde också för Scherzade.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera